Volbeat är söta & salta

Håkan Steen

Betongriffen skymmer alla gedigna poplåtar

Vem kunde gissa att en korsning av Metallica och Jerry Williams skulle fylla de riktigt stora ­arenorna hösten 2013?

Volbeat ger ny näring till tesen att det mest populära ofta är det konstigaste.

Egentligen är det inte så konstigt. Hårdrocken har alltid omfamnat mörkret hos någon som Johnny ­Cash, och det finns en ­direkthet i både hårdrock och hits som nog delvis förklarar varför flera av landet ledande hitmakare kommer från de tunga riffens värld.

Så att gifta ihop hårda ­thrashriff, galopprytmer och vrålvänliga refränger à la Bad Religion med gammal country, rock’n’roll och smöriga 60-talsrefränger på det sätt som danska Volbeat gör är kanske egentligen inte så udda.

Besynnerlig korsning

Men det blir ändå en besynnerlig korsning mellan sött och salt när Michael Poulsen låter som en ­James Hetfield uppvuxen på radioprogrammet ”Poporama” i ”Dead but rising” eller framför allt, när han gör en cover på Dusty Springfields ”I only wanna be with you”.

Volbeat är och bör förmodligen vara hårdrock, men jag tänker mer än en gång att alla betongriff och dubbeltrampande trummor liksom skymmer ­gedigna poplåtar.

Sympatiskt oförställd

Icke desto mindre är Poulsen en sympatiskt oförställd frontman som organiserar crowdsurfing och ser till att ingen som kommit för eldbomberna går hem besviken.

Till och med jag, som i kväll ser hårdrock i Scandinavium för första gången sedan Deep Purple 1987, har oväntat kul.

Fotnot: ­Volbeat spelar på Tele2 Arena i Stockholm i kväll.