Veronica Maggio känns lätt lite väl välbekant
Publicerad 2021-11-05
ALBUM Veronica Maggio är fortfarande bäst på Maggio-pop men totalkollen på läget gör också att hon inte alltid engagerar som förr.
Veronica Maggio
Och som vanligt händer det något hemskt (kapitel 1)
Veronica Maggio/Universal
POP Om någon svensk artist har rätt att fortsätta låta som sig själv är det Veronica Maggio.
Ingen har haft större inflytande på hur ung popmusik på modersmålet utvecklats det senaste decenniet.
Genombrottsalbumet ”Satan i gatan” blev ett slags blåkopia för Spotify-erans inhemska hitsound. Maggios melodier, formuleringar och fraseringar går igen hos otaliga efterföljare.
Och jag kräver verkligen inte att artister som har fyllt 40 ska börja skriva om dagishämtningar och bostadslån. De får berätta om precis vad de vill så länge de lyckas beröra och förmedla något intressant.
Ändå går det inte att skaka av sig den ibland lite för välbekanta känslan som omgärdar de första sex låtarna vi får från album nummer sju.
Veronica Maggio är alltjämt bäst i klassen på Veronica Maggio-pop, ”Se mig” och ”Varsomhelst/närsomhelst” har redan hunnit bli gedigna hits. Hon vet numera exakt hur hon hittar rakaste vägen till lyssnaren. Och möjligen är det därför som den där världen av gråt i regnet och nattliga fylledramer inte alltid engagerar som förr, konceptet känns lätt lite för... säkert.
I de två sista låtarna, lekfulla ”Daddy issues” och den vuxenvilsna kärleksballaden ”Förlorat mot världen”, anas emellertid tecken på nya perspektiv, både i text och musik. Del två får gärna ta de spåren vidare.
BÄSTA SPÅR: ”Daddy issues”.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik