Metallica skakar om

Mattias Kling

Förutsägbart och omtumlande när fansen välja hela låtlistan

HELSINGFORS. Å ena sidan är det en ”Battery”-laddad ensemble som tar sats i sitt klassiska 1980-tal och som bombar ett strandområde i den finska huvudstaden med erfaren metalammunition.

Men samtidigt en kvartett som sänker garden och låter publiken komma till tals.

Resultatet: Ovanligt omtumlande, men inte rakt igenom lyckat.

På ett sätt är det säkert väldigt behagligt att heta Metallica.

I en livesituation så ställs det ju inte på något sätt orimliga krav på dem; en så pass vältrimmad maskin kan vrida om startnyckeln var som helst, ignorera utskällda plattor som ”St Anger”, ”Reload” och ”Lulu” – och ändå verka ohotat överlägsna i metalkonkurrensen.

Populistiskt upplägg

Därför är det extra spännande att gruppen på den nu aktuella Europasvängen, som når huvudstaden och nykomlingsfestivalen Sthlm Fields i morgon, väljer att sänka garden och överlåta kontrollen till biljettköparna.

Självklart populistiskt i sitt upplägg, men samtidigt något som ger ett bitvis händelserikt utfall.

När jag för två veckor sedan intervjuade trummisen Lars Ulrich hyllade han bandets ”By request”-koncept – just för att det ställde krav på bandet. Ett sätt att lämna trygghets­zonen och få en spark i baken. Vad än av detta må komma.

Aldrig spelat förr

Och just denna bredsida i ändalykten ger resultat redan på Europapremiären i Helsingfors. Genom framröstningen på bandets specialsajt får vi nämligen här världspremiären av hela ”The frayed ends of sanity”, det enda spår från ”… And justice for all” som gruppen inte har spelat i sin helhet tidigare. En progressiv utmaning i sig. En snirklande bjässe som har tvingat bandet att hårdnöta den i rep­lokalen veckorna före urupp­förandet – men som låter fullkomligt naturlig bland exempelvis mestadels framförda ”Master of puppets”, ”Sad but true” och badbolls­finalen ”Seek & destroy”.

Sam­tidigt är jukeboxupplägget inte helt lyckat. Det blir en i längden ganska balladtung repertoar när Hel­sing­fors­publiken får säga sitt och även om såväl ”Fade to black” som ”Welcome home (Sanitarium)”, ”One”, ”The unforgiven” och ”Nothing else matters” är rakt igenom utmärkta låtar så blir summan när de alla ska ta plats under 140 minuter en smula odynamiskt.

Total proffsighet

Men det är publikens val. Gruppen respekterar dem och avlämnar, trots snåla sex plusgrader i luften och ett regn som bara tilltar under konserten. Total proffsighet, brännande intensivt när så krävs, lagom avslappnat när tillfälle ges.

Så, ja. Det är nog ganska behagligt att heta Metallica. Även när fansen får ställa direkta krav på dem.

Fotnot: Metallica spelar i Stockholm i morgon tillsammans med bland andra Slayer, Danzig, Ghost och Mastodon.

SÅ BRA VAR KONSERTEN - LÅT FÖR LÅT

Battery

En chocköppning som presenteras utan intro. James Hetfield frågar hur det känns att leva. Jo tack, ganska så utmärkt, skulle jag säga.

Master of puppets

Vita kors vandrar över scenen när öppningsduon från albumet med samma namn får nöta rygg igen. Rent metalguld.

Welcome home (Sanitarium)

Kirk Hammett spelar bort sig i introsolot samtidigt som en mental­patient studsar mellan väggarna på skärmarna. Har låtit bättre.

Ride the lightning

Thrashfesten fortsätter och letar sig bakåt till 1984. Väldigt sprakande och laddad.

The unforgiven

Föregås av ett poänglöst riffsprut av Hammett, men övergår i stilsäker emotivmetal med Hetfield på rampen i scenbakgrunden.

Lords of summer

Lars Ulrich får till ett imponerande spänstigt fotsmatter i versen. Annars har det årsfärska stycket svårt att hävda sig bland klassikerna.

… And justice for all

Bastant progressivitet som tycks sitta bättre för varje gång den framförs sen relanseringen i Lissabon 2007.

Sad but true

Tung, initierad, obligatorisk.

Fade to black

Det är inte bara regnet och kylan som framkallar de där rysningarna längs ryggraden.

Orion

Rob Trujillos stora stund. Distsprakande basism i nio fantastiska minuter.

One

Jag är måhända orimligt snål här, men jag saknar pyroattackerna – och piggt Ulrich-klipp i kaggarna.

For whom the bell tolls

Trujillo kramar lacken ur basen och Hetfield hetsar publiken på rampen längst fram bland åhörarna.

Blackened

Lite ”fire” hade troligtvis fått de döda att dansa så att benknotorna rasslar. Men även utan eldeffekter värmer detta rappa thrashstrycke i regnet och kylan.

Nothing else matters

Studioversionen är närmast olyssningsbart söndertjatad, live griper den tag.

Enter sandman

Se ovan.

Extranummer

The frayed ends of sanity

Framförs för första gången någonsin i sin helhet. En undrar bara: varför tog det så lång tid? Det sitter ju som den ska. Fortsätt att köra!

Whiskey in the jar

Slog såväl ”Creeping death” som ”Harvester of sorrow” i publikens sms-omröstning. Tät covertröttma.

Seek & destroy

Svarta badbollar, ”Kill ’em all”-aningslöshet och en sista kraft­rusning.