Hittar målet – och fyrar av
Publicerad 2013-01-23
Fladdrigt Dropkick Murphys får till det
Jaha. Där kom ett dragspel.
Och där en banjo.
Och där – ta mig tusan – en säckpipa.
Det må fladdra mellan varven, men när 14 fötter väl vill trampa i samma riktning är folkpunkpartyt väldigt medryckande.
Ett uppenbart problem: Med en så talrik ensemble är det svårt att hitta en gemensam takt.
Det märks inte minst när tempot skruvas upp, låt oss säga i ”Your spirit’s alive” eller ”The irish rover”, att målet inte tycks vara detsamma beroende på vilken scenkant som är själva startpunkt. De flankerande medlemmarna James Lynch och Tim Brennan drar åt varsitt håll, medan Ken Casey och huvudsångaren Al Barr mest lönlöst försöker samla kraften.
Det fattas festfeeling
Ytterligare ett väsentligt aber: Så här, då oxveckornas mest skrovliga horn skaver i ryggslutet, är det extra mödosamt att få till en konsekvent svirande feststämning i ett kargt Globenannex.
Det märks inte minst när några stycken från debuten ”Do or die” framförs. De härdade skinheadhistorierna ”Never alone” och ”Barroom hero” går liksom inte raka(de) vägen hem hos en publik som har tilltagit avsevärt sedan ”I’m shipping up to Boston” tonsatte Martin Scorseses ”The departed”, vilket ger en god avsikt ett olämpligt utfall.
De hittar fokus
Desto bättre: När Bostonseptetten väl hittar rätt fokuspunkt är den enormt underhållande.
Det märks inte minst i de inslag som musikens uppenbara munterhet skaver mot texternas bestämda allvarsgrund.
Likt när utmärkte uppvärmaren Frank Turner ansluter i ”Worker’s song” eller då färska ”Rose tattoo” för några minuter sargar huden.
Där hittar dragspel, banjo, gitarrer och säckpipa fokus. En gemensamt avlossad salva, med en tydlig måltavla.
Och med detta också stunder när Dropkick Murphys rusar i samlad tropp genom denna kanske uslaste av årets samtliga tisdagar.
Dropkick Murphys spelar på Trädgårn i Göteborg i morgon kväll.
Aftonbladets