Skänker hopp till svensk indiepop

Tara Moshizi

Så många får Sibille Attars nya skiva ”Sleepyhead”

helskärm

POP Att lyssna på Sibille Attar är som att se någon på stan som känns bekant, men som du inte riktigt kan placera. Under de senaste tio åren har nämligen hennes röst hörts i flera olika sammanhang: i banden Speedmarket Avenue, (Ingenting) och tillsammans med Camera Obscura. Förra året släppte hon ep:n ”The flower’s bed” på egen hand, och det räckte ända till en grammisnominering för ”Årets nykomling”.

Hon saknar alltså inte rutin, den franskättade Stockholmstjejen, vars release blivit hypad redan på förhand. Samtidigt låter nya soloalbumet så där oefterhärmligt uppfriskande och genuint som bara debuter kan göra. Titeln måste vara ironisk, för ”Sleepyhead” är allt annat än en sömnig historia. Tvärtom är det pigg indiepop som inte skäms för sig. Låtar, smaksatta med stora doser dramatik i form av pianoslingor som låter som hämtade ur en Hitchcock-skräckis och Sibille Attars imponerade starka stämma (ibland övergår hon till rena vargvrål).

Samtidigt vilar det en lättsamhet, en slags behaglig rycka-på-axlarna-känsla över materialet. Låten ”Julian! I want to be a dancer” trycker på precis rätt knappar för att man ska vilja snöra på sig Converse-dojorna, kamma luggen åt sidan och popdansa som om det vore 2002.

Sibille Attar är som en blandning av Anna Ternheim, Håkan Hellström och Kate Bush, och hennes album är starkt nog för att överleva längre än de flesta debuter. I vår kommer vi fortsätta nynna på alla-mina-polare-är-suputer-singeln ”Alcoholics” (som släpptes redan på ep:n) och förfesta till ”Julian! I want to be a dancer”, för att sedan, när våren övergår till sommar, låta plattan bli det självklara valet när vi matar bilstereon inför festivalresorna. Och när hösten gör sig påmind, tänker jag vårda albumet lika ömt som min solbränna.

För det här är ingen vanlig skiva. Det är tio spår som skänker nytt hopp till den svenska indiepopen.