Adrianne Lenkers sköra folkrock känns som ny
Publicerad 2024-03-22
ALBUM Adrianne Lenker spelar in sin musik analogt och använder sig av traditionella instrument. Men förhållningssättet får hennes folkrock att kännas som ny.
”Bright future” porlar fram som en vårbäck.
Adrianne Lenker
Bright future
4AD/Playground
FOLKROCK I början av 00-talet var ”ensam pojke med gitarr” ett begrepp. Ryan Adams, Ron Sexsmith, Conor Oberst – oräkneliga var de snedluggade män i rödvinsspillda skjortor som lyckades ta singer-songwriter-formeln framåt.
Tidigt 20-tal är det tjejerna som får samma slitna koncept att kännas som nytt. Kacey Musgraves, Phoebe Bridgers, Adrianne Lenker.
Sångerskan i Brooklyn-bandet Big Thief har en sällsamt utforskande inställning till sin musik. Hennes två senaste soloalbum ”Songs” och ”Instrumentals” spelades in i en stuga under pandemin, med fönstren mot Massachusetts skogar vidöppna. Allra bäst tyckte jag om den instrumentala skivan. Det fanns någonting nästan spirituellt över hur Lenker lät rummet och skogen läcka in i albumets endast två långa och till synes oredigerade stycken.
På nya albumet befinner vi oss återigen i en analog studio i skogen. Det knarrar från körsbärsgolven i det 150 år gamla rummet. Lenker och hennes tre noga utvalda musikaliska själsfränder arbetar morgon till eftermiddag. Kvällarna vigs år skogspromenader och skivspelande vid öppna spisen.
”Bright future” börjar med att musikerna soundcheckar sig i form. Förutom sprött piano, fiol och röst går det liksom att höra tystnaden i rummet. ”I’m a child humming”, sjunger Lenker och låter precis lika spontan och obefläckad som ett barn. Musiken är nästan subversiv i sin ärlighet; motsatsen till så mycket av dagens producerade popmusik. Ibland försvinner Lenker från mikrofonen och rösten blir svagare, som sträckte hon sig efter en kaffekopp.
Minnesota-sångerskans röst är så mycket äldre än hennes 32 år. ”I never saw you cry/Not until our dog died”, sjunger hon om sin mamma i en sådan där intuitiv förnimmelse som hon verkar spara till sina soloalbum.
Förhållningssättet till en traditionell bandsättning är uppfriskande, som om ingen i rummet hade hört talas om Bob Dylan. Gitarrspelet i ”Fool” är smått unikt i sammanhanget. ”No machine” ter sig lika dammigt antik som sprillans modern.
När lät ett album senast såhär rent? Som en vårbäck porlar ”Bright future” fram mellan mossa, sten och bark.
”Free treasure” är en ljuvlig folkrockvisa som beskriver kärleken som en gratis skatt. ”Evol” är en sång som utan omsvep fångar dess mer skoningslösa sidor.
Avslutande ”Ruined” är en dissonant ballad om att önska att man hade vågat ringa – eller åtminstone vinka – till den där personen den där gången. I refrängen träffar Adrianne ofta fel tangenter, precis som i livet självt.
BÄSTA SPÅR: ”Free treasure”.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads och Spotify för full koll på allt inom musik