David Crosby brände fler broar än de flesta
Men går tveklöst till historien som en av musikvärldens mest respekterade
Med The Byrds var han minst sagt delaktig i att skapa folkrocken. Med Crosby, Stills, Nash & Young tog han akustisk stämsångspop till arenorna.
Under hela karriären var han en av rockens mest färgstarka och engagerade figurer.
David Crosby brände åtskilliga broar och levde inte sällan längst ut på kanten, men lär samtidigt gå till historien som en av rockens allra mest respekterade artister.
Det är alltid omtumlande när artister man har följt går bort men med David Crosby känns det lite extra mycket så. Han var sällsynt aktiv på Twitter och så sent som i onsdags sprutade han ur sig Greta Thunberg-hyllningar, svarade på frågor från fans och retweetade hej vilt om de många saker han var engagerad i.
Nu är han plötsligt borta.
Eventuellt är det talande för den sorts person som ”Croz” var. Av eller på kändes som de två naturliga lägena för den omstridde sångaren och gitarristen, han visste vad han tyckte och kunde vara lika stenhårt avfärdande som hjärtligt hyllande.
Crosby såg ingen poäng i att kompromissa. De sista decennierna visste han att han ändå levde på bonustid, så det gällde att ta vara på varje sekund.
I en intervju med Rolling Stone 2014 sa han:
– Jag har ingen aning om varför jag fortfarande är vid liv när Jimi (Hendrix), Janis (Joplin) och väldigt många av mina andra vänner inte är det.
För det var så han under långa perioder hade levt, hårt och självförbrännande, med omvittnat vidlyftiga kokainvanor. När jag såg honom göra en tämligen fantastisk konsert tillsammans med Graham Nash på Konserthuset i Stockholm 2005 berättade han från scenen:
– For three years I didn’t write a song, I was busy in the bathroom.
Den sortens liv hade kunnat göra slut på rösten för vilken sångare som helst, men Crosby sjöng sina delar av klassikerna ”Déja vu” och ”Wooden ships” med lika mycket känsla och nyanser som någonsin.
Mer än något annat verkade mannen med rockens mest berömda valrossmustasch den kvällen känna tacksamhet. För att fortfarande få vara vid hälsa och ha en publik.
Att hans liv skulle komma att handla om musik stod klart tidigt.
Mer eller mindre född in i underhållningsbranschen i Los Angeles som son till Oscarsbelönade filmfotografen Floyd Crosby blev David Crosby tidigt intresserad av både film och musik. Spelade i musikaler i skolan och pluggade drama i college men hoppade av när han drabbades av det tidiga 60-talets folksångarvåg och förstod att tre ackord och sanningen var vägen framåt.
Crosby stack till Chicago och började sjunga på folklubbarna både där och i New York med vännen Terry Callier. Efter en Miriam Makeba-konsert i Chicago presenterade Callier Crosby för gitarristen och låtskrivaren Roger McGuinn. Crosby och McGuinn delade folkrötterna men hade båda svepts med i den Beatles-explosion som då höll på att ta över Amerika. Inspirerad av George Harrison köpte McGuinn en Rickenbacker-gitarr och bjöd in Crosby att gå med i hans band The Jet Set.
Via diverse instrument- och medlemsbyten och en flytt till Kalifornien förvandlades The Jet Set snart till The Byrds. Idén var att förena folksångartradionen med den nya brittiska popen. Redan på andra singeln från 1965, en cover på Bob Dylans då mindre än en månad gamla ”Mr tambourine man”, låg stora delar av The Byrds-soundet klart med stämsång och milt uttryckt stilbildande ”jingle-jangle”-gitarrer.
Låten blev en stor hit och The Byrds var snart de största stjärnorna i den vitala Los Angeles-scenen runt Laurel Canyon. Singlar som ”Eight miles high”, ”So you want to be a rock’n’roll star” och Crosbys egen ”Lady friend” etablerade bandet som ett av de allra viktigaste i det sena 60-talets rockrevolution. Förutom attt vara ett av tidernas bästa popband drog The Byrds i princip igång både folkrocken och countryrocken så som vi i dag känner dessa genrer.
Men spänningar mellan Crosby och resten av The Byrds började snart märkas. De kulminerade på Monterey Pop festival 1967, när Crosby dels började prata om konspirationsteorier kring John F Kennedy-mordet från scenen och dels gjorde ett inhopp hos Buffalo Springfield.
The Byrds kickade Crosby för samarbetssvårigheter och mannen med rockens mest berömda cape försökte läka såren genom att bland annat producera Joni Mitchells debutalbum.
Men redan året därpå föll ett nytt projekt på plats. En kväll hemma hos Cass Elliot i Mamas & The Papas insåg Crosby, Stephen Stills från det nu nedlagda Buffalo Springfield och Graham Nash från brittiska The Hollies att de lät väldigt bra ihop när de sjöng stämsång.
Därmed var en av rockens första supergrupper född. Crosby, Stills & Nash fick en omedelbar hit med sitt självbetitlade debutalbum 1969. Den klassiska spelningen på Woodstockfestivalen i augusti det året var deras blott andra någonsin. Succén blev inte mindre när även Neil Young anslöt för andra albumet ”Déja vu” året därpå.
Crosby skrev låtar som "Guinnevere", "Long time gone" och ”Almost cut my hair” till bandet, som omväxlande verkade som trio och kvartett under 70-talet, parallellt med medlemmarnas solokarriärer. Crosbys solotripp var inte den mest framgångsrika, men debuten ”If I could only remember my name” är väl värd att lyfta fram.
CSN och CSNY tog akustisk singer-songwriterpop till fotbollsarenorna och blev ett av det tidiga 70-talets största band, som sedan fortsatte att återförenas då och då under decennierna för både skivor och konserter, samtidigt som Crosby och Nash även gjorde egna skivor och turnéer.
Parallellt med musiken engagerade sig Crosby även på en rad områden politiskt, inte minst mot Vietnamkriget och för en förändrad cannabislagstiftning.
Att det blev just temporära återföreningar för bandet berodde en del på Stills alkoholmissbruk och att Crosby, främst på 80-talet, som sagt hade ”fullt upp i badrummet”. Samt, åter igen, samarbetssvårigheter och kolliderande egon.
Några klumpiga uttalanden från Crosby om Neil Youngs fru Daryl Hannah satte definitivt punkt för alla vidare planer på återföreningar och placerade åter Crosby ute i kylan.
I Cameron Crowes berörande och mycket sevärda dokumentär ”David Crosby: remember my name” från 2019 konstaterar Crosby nyktert att han är som han är, och att han har bränt fler broar än de flesta på grund av droger, humör och allmän tjurskallighet. Det är långt ifrån en insmickrande film, och huvudpersonen verkar ha velat ha den precis så. Som sökte han ett forum för att förklara sig och låta alla säga sitt innan det var försent.
Han förklarar också att det enda han tycker att han är bra på är göra musik, så det vettigaste sättet han kan använda den lilla tid han har kvar på är att spela in mer.
Vilket han också gjorde. Under sina sista åtta år i livet släppte David Crosby hela fem album, varav utmärkta finalverket ”For free” kom så sent som 2021.
David Crosby var kanske inte den enklaste och mest lättälskade stjärnan från den klassiska rockens viktigaste era, men går tveklöst till historien som en av de mest respekterade.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, Twitter och Spotify för full koll på allt inom musik