”Vi var utklädda i skogen – och slogs med pinnar”

Markus Larsson

Petter om nya skivan som terapi – och tiden som lajvare

helskärm

Femton år senare och åttonde skivan.

Mycket har hänt men en sak förändras inte.

Petters musik är fortfarande offentlig terapi.

– För mig är texterna som att prata ut med en psykolog.

helskärm

Mutter, mutter …

Hösten 1998 sitter Petter Alexis Askergren och är butter.

Han har just släppt sin första skiva och karriären stretchar vaderna vid startblocken.

Själv har jag precis flyttat till Stockholm och jobbar som vikarie på Aftonbladets nöjesredaktion. Vi träffas i Petters dåvarande lägenhet på Kocksgatan i Stockholm och intervjun är seg. Min artikel, som får den ”fyndiga” rubriken Göta Petter!, går inte direkt till hiphophistorien.

Men det var den första riktiga intervjun som publicerades med Petter i gamla fredagsbilagan Puls. Jag och Petter har inte setts sedan dess. Förutom när betongskallen och hans rövarpack jagade recensenter på Hultsfredsfestivalen med vattengevär, en dyngsur upplevelse.

Vinden har vänt fram och tillbaka i femton år.

Hade byxorna ett helt år

I dag är det en mer energisk och utåtriktad person som skyndar in på skivbolagets kontor. Petter är helt klädd i svart, verkar ha packat ner en halv släpvagn med grejer i sina väskor och bjuder på kanelbullar från sitt favoritkafé.

Kommer du ihåg den här intervjun från 1998?

– Ah, shit. Just ja. Absolut. Jag har sparat den i en klippbok. Jag minns att den där fotografen ville att jag skulle stå på ett biltak. Och kläderna? Jag tror att jag bar de där byxorna varje dag i ett år.

Petter tittar på artikeln, skakar på huvudet och tar ett par tuggor av en hämtlunch som ser nyttig ut.

– Man hade ingen aning på den tiden. Många verkade uppfatta mig som en stöddig och tuff person. Jag fattade inte var det kom ifrån. Men jag började leta upp gamla tv-intervjuer på Youtube. Finns en med mig och Kaah från Hultsfred när vi precis har debuterat. Jag snackar med ett helt bisarrt språk. ”Jaauööö, det är fett att spela på en mindre scen. Folk slickar inte ens röv så mycket.” Jag hade verkligen den stilen.

Vad berodde det på?

– På ett sätt behövde jag vara kaxig. Det kändes som att jag var ständigt ifrågasatt. ”Kan man rappa på svenska?” ”Är det töntigt att rappa på svenska?” ”Är det tufft på Södermalm?” För att betona allvaret och att texterna var på riktigt blev jag tvungen att ha en hård jargong.

Ironisera över åldern

Med debutalbumet ”Mitt sjätte sinne” och framför allt uppföljaren ”Bananrepubliken” visade Petter att hiphop inte var en perifer subkultur i storstäderna. Han gav genren större självförtroende genom att sälja järnet till en ny och större publik.

På senaste skivan ”Början på allt” bryter Petter okänd mark igen. Ingen annan rappare har hittills berättat om sin begynnande medelålder lika helhjärtat och detaljerat. Han rappar – och gör premiär som sångare i ett spår – om vuxna välfärdsproblem och tillstånd: bostadslån, familjeliv, sentimentala minnen om kompisar från förr.

Rockartisterna börjar närma sig 80. Men svensk hiphop är ännu så pass ung att 40 år är en grej. När ämnet kommer på tal börjar Petter att prata om Barbro Lindgrens barnbok ”Loranga, Masarin och Dartanjang”.

– Jag hade först ett annat namn på skivan som jag tyckte var sjukt genialt: ”Dartanjang”. Dartanjang är Lorangas och Masarins senile morfar som sitter i en gammal morgonrock och är galen. Jag känner mig som honom ibland och ville ironisera över min ålder. Men det blir kanske titeln på min nästa platta (skratt).

Petter tänker efter ett tag.

– Jag är trebarnsfar och 38 år gammal. Och när man får barn börjar man att fundera över hur samhället ser ut, ifrågasätta sig själv, sina val och sina värderingar. Jag har alltid utgått från där jag är i stunden. Annars hade jag nog aldrig varit relevant i dag. Det hade bara blivit fånigt. Jag har sagt att jag är provocerande personlig. Mina skivor är egentligen en lång dagbok. Jag måste skriva så. Det är som terapi.

Sjunger om relationer

I andra intervjuer har Petter sagt att ”Början på allt” är resultatet av sitt livs värsta kris. Vad det var för kris vill han inte gå in på. Textraderna i låten ”Arbetet”, om det hårda jobbet i långa relationer, kan vara en ledtråd:

”Det börjar med en bagatell men slutar i hell, slutar i en lägenhet där jag somnar helt själv.”

– Jag gick igenom en massa saker, både känslo­mässiga och som person. Men allt har blivit en nystart som på­verkat plattan.

Varför är det så stor skillnad för dig att vara öppenhjärtig i musiken och inte som nu, i en intervju?

– Jag tycker om att ge utrymme åt lyssnaren. Jag kommer ihåg när jag lyssnade mycket på ”Isola”-skivan med Kent. Jag gillade att Jocke Bergs texter lämnade plats för egna tolkningar. Det finns en viss form av svensk pop som inte gör det. Du vet …

Petter byter till en tillgjord singer-songwriter-röst och gapar:

– Jag stod där på gatan och du lämnade mig, jag var så ledseeeen och nu går jag ut med polarna och det är så jävla triiiist. Man måste lämna något åt fantasin. Man kan inte trycka ner mackan i munnen på folk.

Böcker inspirerar

Petter var inte lika öppen med sin dyslexi för femton år sedan. Ordblindheten gjorde att han sökte till Komvux för att lära sig läsa och skriva ordentligt. Ironiskt nog blev det som gav Petter ångest under uppväxten – ord, meningar, att framföra texter inför publik – hans levebröd.

Ord. Meningar. Formuleringar. Historier. Petter återvänder ständigt till det. I skolan brukade han och en tjejkompis skicka lappar till varandra under lektionerna. Han har kvar allihop i en påse. Och böcker är den viktigaste inspirationen. Idén till låten ”Längesen” på albumet ”En räddare i nöden” fick han efter att ha läst ”Kärlek i kolerans tid” av Gabriel García Márquez.

– När jag läser böcker försöker jag att fånga språket. ”Det där var en cool mening, det där var ett mäktigt ord.” Det händer att jag snor formuleringar rakt av.

Gillar fantasy

Vilka böcker läste du inför nya albumet?

– Helt ärligt har jag snöat in på biografier. Och jag har alltid gillat fantasy. Känner du till Erik Granströms ”Svavelvinter”?

Javisst. Från början var det en kampanjmodul till rollspelet ”Drakar och demoner”.

– Ja, precis! Jag älskade det där. Rollspelen var en viktig skyddsfaktor när jag växte upp. Det gjorde att man inte satt lika mycket i parken och drack fulsprit. I många lägen var jag hellre hemma och spelade spel med polarna.

Var du spelledare?

– Nej, aldrig. Jag var mer en figur bara. Men vi var seriösa och höll inte på med några larvspel. I dag föredrar ungarna tv-spel, men jag marknadsför rollspelen rätt hårt för mina barn.

De gamla rollspelen? De analoga rollspelen?

– Jag försöker sälja in ”Drakar och demoner” till min nioårige son. Jag tror att det är viktigt att lära sig använda hjärnan på det sättet. Allt händer ju i fantasin. Det finns ingen spelplan. Jag tycker att det är fett.

Din vän och kompanjon DJ Sleepy brukar kalla dig för en gammal lajvare. Vad är grejen med det?

– Jag var med i ett lajv en gång.

Aha. Vad gjorde ni?

– Vi sprang omkring i en skog. Utklädda, liksom. Fatta att det kom en svampplockare mitt i allt det där.

Vad var ni utklädda till?

– Äh, vi hade vadderade pinnar och slog på varandra. Det var rätt roligt. Man måste våga prova olika saker i livet.

Kan du rekommendera ett lajv?

– Hm. Nä. Det är för kufigt och extremt för mig.

Det här är Petter:

Namn: Petter Alexis Askergren. Ålder: 38. Yrke: Rappare, lag­lydig hustler, föreläsare. Bor: Stockholm. Familj: Fru och tre barn. Kuriosa: Petter har gått i den kommunala musik­skolan. I två veckor. Han spelade fiol. Diskografi: ”Mitt sjätte sinne” (1998), ”Bananrepubliken” (1999), ”Petter” (2000), ”Ronin” (2004), ”P” (2006), ”God damn it” (2007), ”X-greatest hits” (samling, 2008), ”En räddare i nöden” (2010), ”Samlar ut den” (samling, 2010). Aktuell: Med nya skivan ”Början på allt”. Till hösten släpper han boken ”16 rader”, som handlar om låttexter. 16 rader är ett klassiskt versmått inom hiphop.

Petter om …

… Lilla Namo och Agnes:

– Det finns alltid en grundidé bakom gästerna på skivan. Singeln ”King” handlar om att vara stor i sitt sinne, civilkurage och patos. Lilla Namo har en dynamik och energi som passar temat perfekt. I ”Alla vet” rappar jag om folklighet. Vissa verkar tycka att just ”folklig” klingar dumt. Men att bli uppskattad för det man gör är det finaste som finns. Att ha Agnes i den refrängen kändes mäktigt.

… ”Nebraska”:

– Jag har lyssnat sjukt mycket på den Springsteen-plattan inför ”Början på allt”. Grym stämning. Och ”Atlantic City” är en av världens bästa låtar. Fan, ska jag också bli en sådan där Bruce-gubbe nu?

… Håkan Hellström:

– Han är lite hiphop, Håkan. Jag beundrar honom. På nya låten ”Det kommer aldrig va över för mig” har han tagit typ tre andra låtar och bakat ihop dem till något eget. Det är ett coolt sätt att jobba på.

… valet 2014:

– Yppar man något om empati och solidaritet i dag så kallas man politiskt korrekt. Det är läskigt. Det är för mycket cynism och ”jag, jag, jag”. Valet 2014 blir avgörande för Sverige. Jag, Salla från Latin Kings och några till tänker starta en kampanj för att få unga människor att rösta. Om de gör det kommer det att bli förändringar.