Triumfatorisk rockparad med Rolling Stones
Uppdaterad 2022-08-01 | Publicerad 2022-07-31
KONSERT Rolling Stones har kanske knäckt ännu hårdare på svenska scener förr.
Överraskningarna är som väntat få. Och visst känns det lite märkligt utan Charlie Watts.
Men det som sannolikt är den sista Sverige-konserten med världens största barband utvecklar sig ändå till en triumfatorisk parad av obestridligt klassisk rock’n’roll.
Rolling Stones
Plats: Friends Arena, Stockholm. Publik: 50 890. Längd: 135 minuter. Bäst: ”Midnight rambler” känns rent monumental i kväll. Sämst: ”Paint it black” går möjligen på lite mycket rutin.
När Rolling Stones tar in en i sammanhanget ovanligt prominent artist som Thåström för att värma upp publiken, när Mick Jagger gör exklusiva intervjuer med svenska medier inför konserten och när den dessutom får helsidesannonser i stora svenska tidningar så sent som i fredags kan man anta att det har gått lite trögt att sälja biljetterna.
Om det beror på att en central del i bandet, trummisen Charlie Watts, inte längre finns med oss går förstås att fundera på. Likaså om folk börjar känna att de kan det här, för låtlistan bjuder knappast på några överraskningar för den som har sett bandet någon gång de senaste 32 åren.
Icke desto mindre blir det till slut väldigt välfyllt på Friends även i kväll. Och den som bara accepterar förutsättningarna får en betydligt mer laddad rock’n’rollshow än det rimligen borde gå att vänta sig av ett band där de tre kvarvarande medlemmarna har hunnit fylla 79, 78 och 75.
Till skillnad från i princip allt annat på den här nivån är Rolling Stones fortfarande ett högst mänskligt och organiskt barband där dagsform spelar in. Kanske piggar Englands EM-seger strax innan showtime upp, men i kväll tänder Stones-maskineriet direkt i en härligt crunchig ”Street fighting man”.
Givetvis är det Mick Jagger som jagar igång showen. Han fyller 80 om mindre än ett år men dansar, springer ut på tungan i publiken, flåsar munspel i en dramaladdad ”Out of control”, ropar ”tjeeana Sveerije” och ”ni tjööng fantastiskt” på patenterat Jagger-fjollig svenska och är fortfarande precis allt som publiken vill att han ska vara.
Det går heller inte att begära mer vokal kraft än det vi får när han duellerar om refrängen med Sasha Allen i en sjudande ”Gimme shelter”. Han lyfter faktiskt även saxstompga pandemisingeln ”Living in a ghost town” till en av topparna i kväll.
”Förbluffande” är ordet som ska in på lodrätt 79.
Nästintill jämngamle Keith Richards höll sig oväntat mycket i bakgrunden på förra turnén, märkt av ålder och kanske även artit i fingrarna. Men i kväll är det faktiskt väldigt mycket gamla tiders Keith vi möter.
Hans obligatoriska två låtar i mitten har mer än en gång agerat sänke i showen men akustiska ”You got the silver” blir ovanligt cool här, med frän slide av Ron Wood, och ”Connection” är en oväntat kul 60-talsrökare.
Och när han får vara riktigt classic Keith, med sitt fårade full i fan-leende och ohämmat skränig Telecaster i ”Honky tonk women”, känns det som en ren ynnest att få uppleva hans häxkonster en gång till.
Ännu mer så givetvis i den underbart utdragna, eviga skräpblueshöjdpunkten ”Midnight rambler” där Richards och Wood trasslar ihop gitarrerna till det som är sjäva ur-essensen av Stones-soundet.
Visst känns det lite extra märkligt att inte se Charlie bakom trummorna just där. Men Richards X-pensive Winos-polare Steve Jordan har suttit sig så väl till rätta på trumpallen under året som gått att han har hittat ett sätt att spela Stones som både respekterar Charlie och adderar en tyngd som känns både ny och kul.
Med det driv och den elektricitet som sjuder upp i ”Jumpin’ Jack Flash”, ”Sympathy for the devil” och övriga klassiker i obligatorieparaden på slutet som jag faktiskt inte hade vågat räkna med känns känns hela Stones de facto häpnadsväckande nytända på sitt trettioandra Sverige-gig,
Om det blev det sista? Högst sannolikt, i alla fall i det här storformatet. Så obarmhärtigt är åldrandet även för dessa osannolika överlevare.
Om de lägger av efter turnéfinalen i Berlin på onsdag, som det ryktats om? Knappast. Den här maskinen fungerar på tok för bra. Rimligen borde det finnas både kraft och marknad för fler datum på ”Sixty”-turnén, inte minst i USA. Att det existerar inspelningar till ännu ett album vet vi.
Rolling Stones lär rocka till de stupar, i en eller annan form. Och trots att de kanske förvandlades från relevant band till underhållningsorkester redan för 40 år sedan finns det alltjämt mystik och spänning kvar kring den där stora röda munnen.
Jag är egendomligt nyfiken på nästa steg.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik
