Trivsam hemslöjd i en lada med Neil Young
Publicerad 2021-12-10
ALBUM ”Barn” är en perfekt titel på ett album med Neil Young.
Tyvärr är inte musiken lika bra.
Neil Young & Crazy Horse
Barn
Reprise/Warner
ROCK Neil Youngs fyrtioförsta studioalbum sedan 1968 har den perfekta titeln:
Lada.
För den 76 år gamla bisonoxen från Kanada är ladan ungefär lika viktig som snickerboa var för Emil i Lönneberga.
”Barn” ger dessutom en bra beskrivning av musiken. Det låter hö, sågspån och traktordäck.
Skivan är mycket riktigt inspelad i en riktig grovtimrad lada med en mobil inspelningsutrustning. De relativt ständiga följeslagarna genom Youngs brokiga karriär, Crazy Horse, garanterar att albumet befinner sig i ett landskap utan mobiltäckning, långt bort från storstäder och barristor som kallar sina kunder för ”maestro”.
Som vanligt är soundet väldigt lo-fi. De analoga tejperna får rulla. Det är lite som att höra hur fyra personer träffas och jammar tillsammans för första gången på länge, utan att hinna eller bry sig om att stämma instrumenten.
Låtarna och texterna verkar i sin tur skrivas i stunden, på gott och ont.
Om man ska placera ”Barn” i Neil Youngs katalog hamnar den någonstans mellan äldre album som ”Harvest”, ”Zuma” och ”Ragged glory”. Däremot är det rätt lönlöst att försöka hitta blivande klassiker som klättra upp på de höga fjälltopparna.
”Change ain’t never gonna” är en Crazy Horse-blues som knappt sitter ihop. Ralph Molinas trummor går nästan bort sig innan låten har börjat och räven verkar ha tagit munspelet. ”Canerican” riffar rätt hårt på brädgolvet, men den kanske ofrivilliga och smått göteborgska humorn överskuggar Neil Youngs politiska text. Han har dubbla medborgarskap. ”American” plus ”canadian” är lika med ”canerican”. Av någon anledning är det lätt att förväxla det ordet med en kanariefågel.
”Shape of you” har inget med Ed Sheeran att göra utan är en blues till, denna gång med en kärleksförklaring som verkar vara snabbt nedklottrad i ett anteckningsblock.
Detsamma gäller tyvärr för ”They might be lost” också. Det hade kunnat bli en lång och oemotståndlig prärieballad, men Young krafsar bara ner några rader som går ut på att vänta på en försenad lastbil som kan ha kört vilse.
Missförstå mig inte, det är trivsamt att vara i ladan, men det är egentligen bara ”Welcome back” som får stjärnhimlen att öppna sig. I den avlägsna släktingen till ”Cortez the killer” blir Neil Youngs gitarr en varulv under fullmånen.
I övrigt består hemslöjden mest av ett par mer eller mindre intressanta utkast.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik