Davies har kvar skärpan
Uppdaterad 2011-03-09 | Publicerad 2004-10-18
The Kinks var aldrig det största men definitivt ett av de mest tongivande brittiska 60-talsbanden.
De har aldrig blivit jobbigt mytologiserade eller sönderskrivna som många av sina generationskamrater.
Speciell känsla
Detta trots att den finurligt iakttagande och oblygt brittiska delen av pophistorien har massor att tacka Kinks sångare och låtskrivare Ray Davies för.
Fråga bara Elvis Costello, Morrissey eller Blur.
För att inte tala om hur Davies väldigt speciella melodikänsla fortfarande inspirerar nya hits.
Familjär stämning
Fråga bara Per Gessle, som givetvis är på plats i kväll.
Att Kinks inte kvävts av nostalgiångorna är nog en anledning till det blir så trivsamt familjär stämning på ett nästan utsålt Cirkus när Davies - med men ofta utan sin komptrio - drar avslappnade, ibland snudd på pubtrubadurbekväma men kärleksfulla versioner av absoluta popklassiker som "Waterloo sunset", "Celluloid heroes" och "Dead end street".
Vi här har ju något ihop som inte alla andra känner till.
Under två timmar blir det mycket Kinks men också lite från ett nytt album som kommer nästa år. Somligt är rätt seg boogierock men annat visar att den popsnitsige Davies ännu har viss skärpa i pennan.
Kul bluesstory
Kul är också storyn om hur den tonårige Davies försökte skriva en lika bra blues som idolen Big Bill Broonzy.
Nere i Kinks replokal förvandlades försöket till "You really got me" och den riffbaserade rocken var född.
Ray Davies
Håkan Steen