Glaskrossaren tvingas i clinch med akustiken

Mattias Kling

Det finns något i sättet som Mille Petrozza manar på sin kaoshord som är ytterst tilltalande.

45-åringen har ett karskt manér som gör att han i varje gest framstår likt skapt till att agera glaskrosshalsad

thrashdomptör med uppåtkrökt nacke. En självklarhet utformad för scenens framkant.

Välriktad dödssmocka

Man kan kalla det rutin och anlag. Något som Kreator, så här 30 år efter uruppförandet i tyska Essen, både andas och svettas.

Måndagkvällen är emellertid inte en reservationslös framgång för kvartetten. Inte nog med att Morbid Angels föregående dödsmetallsmocka är så välriktad att man som åskådare ännu kippar efter andan när ”Phantom antichrist” inleder, huvudakten tvingas även på sämsta tänkbara sätt gå i clinch med Arenans krävande akustik.

Utfallet blir att sång och virveltrumma ofta över­dominerar. Det låter inte bra, ofta därtill ganska irriterande. ”Smapp, smapp, smapp” är det mesta som hörs – samtidigt som gitarr och bas tycks befinna sig någonstans runt Skanstull.

Het kämpaglöd

Då spelar den sympatiska närvaron extra roll.

En samlad kämpaglöd som då den når särskild hetta, likt i ”Endless pain” eller lagom till en aggrostursk ”Phobia”, slätar över och ursäktar.

Även en uppmärksamhetskåt virvelkagge.