Makalöst av ”Bossen”

Springsteens show i natt ingenting annat än en ren klassiker

NEW ORLEANS

New Orleans är fortfarande en stad i nöd.

Men just nu, en fuktig söndagskväll när Bruce Springsteen precis gått av Jazzfest-festivalens stora scen, känns det inte så.

Med sin krängande, stånkande, sällsamt vildvuxna högmässa till show ser predikanten från New Jersey till att laga The Big Easy - om så bara för några timmar.

Religiösa metaforer av typen ni ser i den ingressen har för vana att smyga sig in i Bruce Springsteen-recensioner.

Det storslagna, emotionellt laddade anslaget inbjuder liksom till det.

Men den här gången har de för en gångs skull verklig relevans.

Synder ska förlåtas

Det är kyrkor den 56-årige stjärnan tänker åka ut i världen och bygga med de vildsinta, blås- och banjospäckade hybriderna av jazz, cajun-polkor, blue-grass, texmex, dixieland och folkstomp från nya albumet "We shall overcome; The Seeger sessions".

Våra synder ska förlåtas, våra sinnen renas, vår själar helas - med yvigt, bullrigt sväng.

Huruvida Hovet i Stockholm är mottagligt för en sådan dos andlighet vet jag inte.

Fansen i Sverige har inga skövlade stadsdelar och krossade ekonomier de behöver gå på konsert för att glömma.

Tårar i ögonen

Men det har de i New Orleans, så här tränger the gospel according to Bruce Springsteen in med kraften hos ett expresståg.

Naturligtvis utgör en innerlig "My city of ruins" en särskild sorts höjdpunkt. Den blir ju en hymn om Big Easy efter Katrina och lät det inte så fånigt skulle jag berätta att människorna runt mig i leran på Fair Grounds Race Track står med tårar i ögonen.

Gamla depressionsera-akvarellen "How can a poor man stand such times", med nya textrader om lik som flyter på Canal Street och några mycket populära svingar mot president Bystander, är ett annan stillsamhet som sätter fingret på pulsen i Louisiana våren 2006.

Men den verkliga frälsningen, själva kärnan i den här showen, finns alltså i det stånkande, brötiga sväng Bruce och hans 17-mannaband (!), pumpar upp i skeva ljuvligheter som "Old Dan Tucker", "O Mary don"t you weep" och "Jacob"s ladder"; i en makalös "When the saints go marching in" - New Orleans nationalsång, om det finns en sådan - som spiritual; i "vanliga" klassiker han klätt om i färgsprakande Crescent City-skrud - bland dem "Johnny 99" och "Open all night".

New Orleans helt igen

Det är såna gånger det känns som att New Orleans är helt igen.

Jag kan, som sagt, inte svära på att den här showen är någon självklar hit i ett Stockholm med helt andra förutsättningar.

Men här är den ingenting mindre än en klassiker.

Bruce Springsteen with Seeger Sessions Band

Här spelar han i Europa

Bruce tar med sin fru på turnén

Per Bjurman