Priest orkar inte vara storslagna

Mattias Kling

till Judas Priest i Globen

helskärm

I stora drag handlar det om motsättningar.

Mellan förträffliga låtar och en sångare som inte längre kan göra dem rättvisa. Mellan en publik som öppnar famnen och en grupp som besvarar den med ett lätt handslag.

Man känner sig inte helt sviken. Men ändå inte heller helt belåten.

Det mesta tillhandahålls ju egentligen.

Från Rob Halfords Gandalf-entré i ”Prophecy” via en förträfflig ”Electric eye” till en dånande Harley Davidson som rul-lar in lagom till extranumren.

Man får tillfälle att skrika strupen torr i ”You’ve got another thing coming”, känna KK Downings syndfulla tonutlösning stänka ute på scenkanten i ”Sinner” och uppleva sig en smula förföljd av ”Hell patrol”.

Överraskar inte

Det är egentligen gedigen underhållning som det fullkomligt skriker lördagskväll om. Renodlad ärke-heavy metal som placerar sin publik mellan hammaren och städet och sen bara klipper till.

Men årets upplaga av Judas Priest lyckas inte sätta alla slag med konsekvent träffsäkerhet. En repertoar som på Sweden Rock i somras kändes som en finsmakarsurpris är nu bara en föga överraskande repris.

Och den annars så pålitlige estradören Halford byter förvisso kläder i parti och minut, men ger ändå mest ett förvånande distanserat och stramt intryck där han till synes förstrött lunkar av och an på scenen och bestiger dess ramper med största möjliga ansträngning.

Jag gillar verkligen inte tanken, men det känns som att pensionen börjar närma sig.