Fiolhobens återkomst – vansinnigt irriterande

Håkan Steen

Alexander Rybak – ”No boundaries”

POP Fiolhoben, ett år senare. Ingen schlagerseger finns kvar att rida på, nu måste Alexander Rybak klara sig på andra meriter. Men inget på den unge norrmannens andra skiva indikerar att han vet vart han vill. Istället rafsar han ängsligt ihop så många musikstilar som han kan på samma skiva – lite norskt folktjosanhejsan, schlagerpop, disco, nåt slags vals, radioballader och lättpunk – i ett försök att träffa så många slölyssnare som möjligt. Det mesta låter dock rätt halvbakat. Framför allt sjunger Rybak med en kalvig högstämdhet som efter bara några låtar känns vansinnigt irriterande.

BÄSTA SPÅR: Möjligen singeln ”Oah”.