”Lätt att tycka lite synd om Atlantakvartetten”

Mattias Kling

Så bra var Mastodon på Sthlm Fields

Situationen illustreras ganska bra av Brent Hinds plågade ansiktsuttryck när han sjunger sina partier. Det kanske handlar om omgivningsflyktig inlevelse, måhända om en uppgiven känsla av att ännu en gång stå där i ett eftermiddagsstrilande småregn och spela inför en publik som egentligen är här för andra akter.

Därför är det lätt att tycka lite synd om Atlantakvartetten.

Den är ju egentligen lite för bra för det här. Aningen för flyhänt fulländad för att presentera sina intrikata stycken inför en artigt nickande skara åhörare, likt en omständlig men tjusigt flaxande pausfågel mellan Ghost och Slayer.

Det är ju en pippi som gör sig bäst i en intimare omgivning. Vilket gör det helt rimligt att trummisen Brann Dailor avslutar konserten med att bryta tystnaden genom att hälsa att de kommer tillbaka i höst och spelar inomhus.

Fjädrar, vad bra det kan bli.