R KELLY

The "R" in R&B Collection, Vol. 1 (r&b)

I början av september, när New York fortfarande var hett och fuktigt som en bastu, såg jag R Kelly uppträda på Madison Square Garden. Det skulle ha varit en konsert, men i stället blev det något helt annat. R Kelly satte sig vid pianot, spelade några toner och sedan sjöng vi i publiken, 20 000 personer, hela låtarna själva. Det var ingen idé för Kelly att ens försöka överrösta oss. Jag har aldrig varit med om en konsert med en så enorm, ovillkorlig kärlek från publiken. Det var något så mycket större än den vanliga entu siasm konsertpublik visar sin favoritartist - det här var mer som om Jesus skulle ha landat på det där berget i Rio.

Efteråt sprang han tillbaka till logen och grät.

R Kelly, som genom åren varit känd som såväl "the king of 90"s r&b" och numera "the pied piper of r&b", har för mig aldrig varit något mindre än soulmusikens själva Gud. Det finns ingen artist som så ofta fått mig att dansa, skratta och gråta som R Kelly. Det finns inte heller någon annan artist som kan få vuxna människor att stå på ett dansgolv mitt i natten och skrika "tuut! tuut!", alldeles lycksaliga över att dj:n lagt på "Ignition (remix)" en gång till.

Så gott som varenda r&b-ballad som skrivits de senaste tio åren bär också, på gott och ont, spår av hans musik.

När R Kelly nu samlar sina bästa låtar på "The "R" in R&B Collection, Vol. 1" blir det inte bara 23 av de bästa soullåtar som någonsin gjorts. Det blir som en slutplädering för själva anledningen till att musik existerar.

Som i "Your body"s callin"", med den vinande keyboardmelodin, och en röst som på en gång signalerar vemod och åtrå när den säger "I hear you callin", here I come baby/to save you".

Som i "Down low", som har den mest sorgliga och sanna text om otrohet som skrivits.

Som i remixen av "Step in the name of love", där världen för en gångs skull får vara helt problemfri, om än bara i sju minuter, så att han hinner lära oss sina gamla favoritdanssteg.

Som i "The world"s greatest" och "I believe I can fly", låtarna som går ut till alla som sa att han inte skulle bli någonting, när han hoppade av skolan och lunkade omkring ensam och föräldralös i Chicagos getton.

Som i "If I could turn back the hands of time", när han går upp i doo wop-falsett på sista stavelsen i "love you".

Som i "Ghetto Religion", den nya reggaeballaden med Wyclef Jean, där de turas om att försöka låta som Buju Banton.

Som i hans allra vackraste låt, "I wish", när han sjunger "you all look at me and say, boy you"ve been blessed/but y"all don"t see the inside of my unhappiness" och det känns som att marken börjar skälva.

Martin Gelin