Trist Danzig ratar klassikerna

GÖTEBORG

Glenn Danzig får skylla sig själv.

En gång i tiden skapade han överlägsen partymetal - därför får han i dag finna sig i att det gamla fullkomligt överskuggar allt nytt han tar sig för.

helskärm

Man kan förstås förstå om Glenn Danzig har tröttnat på att harva i det förgångna. Förmodligen vore det rentav fel - i fråga om både karriärutveckling och rent hyfs - att utelämna det material som gruppen turnerar för att marknadsföra.

Men det är ju de tonåriga dängorna som svänger mest. Jag har svårt att kväva känslan av besvikelse över att varenda sekund från "Danzig" och "Danzig II - Lucifuge" inte återges, och det är ingen djärv gissning att åskådarmajoriteten muttrar likadant.

Öppnar mallenligt

Showen öppnas mallenligt av "Wotans procession" och "Skin carver" - inledningen av färska "Circle of snakes" - och fortsätter med en repertoar där klassikerna slopas. Det är väntat och begripligt, men inte desto mindre trist. Varför får vi till exempel inte höra "Tired of being alive"? Eller "Long way back from hell"? Eller något av de andra mästerstyckena som praktiskt taget är Danzigs signaturmelodier?

Det gamla är bäst

Det är ett tecken att folkhavet gungar i gång och telefondisplayer börjar lysa - cigarrettändare är ute, numera är det kameramobiler som tänds när konserter når klimax - först i "Her black wings". Ett tecken på att det kvittar hur mycket hyfsat jänkaren släpper, ty det sedan länge existerande kommer alltid att vara överlägset.

Ett tecken på att gammal möjligen är äldst, men att det gamla tveklöst är bäst.

Danzig

Marcus Grahn