Styrkan finns i bristen på utveckling

Orup har behållt sin musikaliska stil

Faktiskt (pop)

Vissa artister har en helt egen popdialekt.

Man känner igen deras låtar direkt. Utan att behöva höja volymen på radion eller tv:n. Orup är definitivt en av dem.

Första soloalbumet på sex år visar också att Orup är måttligt intresserad av att utvecklas. Vilket i sin tur är en styrka och inte en svaghet. Han är en artist som tjänar på sin konsekvens. Han ska sitta ute i sin snickarbod och tälja fram samma träfigurer år ut och år in.

Här ryms, som vanligt, inspiration från 70-talssoul och Dusty Springfields eleganta schlagerballader i samma vinylfodral. De bästa texterna handlar, som vanligt, om ensamma singlar eller olyckliga par med stabila plånböcker och fattiga liv. Melankolin huttrar utanför krogen i ett kallt novemberregn. Skivan är dessutom döpt efter ett mästerligt Pet Shop Boys-album – Orups ständiga och kanske största inspirationskälla.

Orup satte själv fingret på sin värsta fiende som åldrande popstilist, långt innan comebackalbumet skulle släppas. Efter en längre paus kan hans gamla och mer inarbetade evergreens lätt skymma det nya materialet. Och vissa av de enklaste poplåtarna på ”Faktiskt” hade aldrig platsat på en ”best of”-samling.

Samtidigt innehåller skivan den mycket orupeiska discon i ”Sjung halleluja (och prisa gud)”, ömma och uppgivna ”Någon måste gå” samt ”Du har så dålig smak (när det gäller män)”. Det kan vara bland de starkaste singlarna Orup hittills skrivit.

Bästa spår – ”Sjung halleluja (och prisa gud)”.

Lyssna och sätt betyg på veckans plattor!

Läs veckans recensioner:

Markus Larsson