Sven-Bertil Taube lyckas fortfarande hänföra

Per Magnusson

Per Magnusson har sett giganten live

GÖTEBORG. Sven-Bertil Taube sjunger om en ljusblå idyll där det alltid är dans på nån brygga och vågorna kluckar mot klipporna.

En förlorad värld som är vacker att fly till en vindpinad kväll i januari.

Jag läste att Sven-Bertil Taube alltid bär på en weekend bag med ett extra ombyte strumpor och skor. Jag hoppas och tror att det är sant. För bilden stämmer så väl in på 81-åringen som Den Sista Gentlemannen.

Han som bor på Alderville Road i Fulham, London, håller upp dörrar för damer och alltid imponerar med ännu en perfekt, stärkt skjortkrage under pastellfärgad kashmir. En hövlighet som också sken igenom i ”Så mycket bättre”, där det mysiga vänskapsbandet med rapduon Ison & Fille var allra mest rörande.

Påminner om Håkan Hellström

I kväll dansar han gentilt in på scenen i vit skjorta med svalt uppkavlade armar, byxor med pressveck och silvergrått svall. Backad av en stor orkester ledd av dirigenten Peter Nordahl tolkar han vänner och inspiratörer, precis som på sina två senaste, utmärkta ”Hommage”-album. Han inleder med Olle Adolphsons ”Låt oss gå, låt oss gå på lyktkafét”. Kanske är det för att vi befinner oss i Göteborg, men jag hör omedelbart Håkan Hellströms rötter när Sven-Bertil snyggt flyter mellan svenska och engelska.

Som att se svartvit film på bio

Rösten har den inneboende dynamiken hos bergbanan på Liseberg. Närvaron är total, fraseringen precis. Orkestern fungerar perfekt som fond till de vykort Sven-Bertil Taube målar upp. Han äger konsten att med sång och tal förflytta dig varsomhelst. Konserten känns stundtals som att se en svartvit film på bio.

Mellan sångerna drar estradören Taube svindlande skrönor om att spela roulette för dollar-traktamenten med Peter Fonda i Belgrad. Hur han som 15-åring i efterkrigstidens Paris hängde på samma kafé som Simone de Beauvoir och Jean-Paul Sartre i existentialist-svart skjorta och mockasiner. Om tjusiga blondiner med sjalar runt halsen i vita sportbilar.

Lämnar scenen som en chef

Och han berättar mycket vackert om vänskapen med Olle Adolphson och den sorgsenhet denne så sällan visade i verkliga livet, men som han

gläntade på i sånger som ”Trubbel” och ”Nu har jag fått den jag vill ha”, två av kvällens höjdpunkter.

Avslutningen med ”Ett sista glas” som epilog är fenomenal. Sven-Bertil ger bort sin blombukett till tjejen som spelar nyckelharpa och lämnar scenen.