Bitterljuv pop som ger tröst

Håkan Steen

She & Him – Volume two

helskärm

POP Zooey Deschanel använder gärna uttrycket ”happy­sad” när hon pratar om musik hon tycker om. Hon är inte ensam om det. När jag intervjuade Ane Brun en gång beskrev hon känslan i en av sina låtar som ”ledsenglad”.

Den känslan kan rymma rätt mycket. Olycklig kärlek, minnen, ensamhet, utanförskap. Någonting har gått sönder men mitt i all blues finns det plötsligt plats för något nytt att gro, och världen kan trots allt vara ganska vacker när solen glittrar in mellan tårarna.

Det bitterljuva är en kontrast som popmusiken alltid har hämtat massor av energi ur och på senare år har ingen utvunnit mer än Zooey Deschanel och M Ward i She & Him.

Hollywood-skådisen och singer-songwritergeniet hittade varandra för fyra år sedan, när de sammanfördes för att sjunga Richard & Linda Thompsons ”When I get to the border” i filmen ”The go-getter”.

Deschanel hade då skrivit låtar i flera år men aldrig vågat visa dem för någon. Så fort Ward fick se dem föddes She & Him och för två år sedan kom duons debut, den sommarregnsromantiska ”Volume one”.

En lysande resa tillbaka till det gamla Kalifornien de båda älskade mest, till The Beach Boys, The Zombies och The Byrds, där Deschanels låtar stod upp imponerande väl mot de snygga tolkningarna av The Beatles och The Miracles.

På uppföljaren känns de än mer som ett band, och orkestrerar sina sånger så elegant och M Ward-twistat att skivan, trots lättheten i soundet och den djupa pophistoriska förankringen, aldrig känns som en retrobagatell.

Deschanels låtar står ännu stadigare och hon låter mer hemma framför micken än senast, både när hon sjunger om vilsna ”MTV Cribs”-stjärnor i ”Sing” eller tolkar countrysångerskan Skeeter Davis 60-talshit ”Gonna get along without you now”.

She & Him bryr sig inte om nytt eller gammalt. De letar sig inte in i de allra mörkaste hörnen. De vill bara göra låtar som känner med och tröstar, och visar på en väg vidare.

Som riktigt bra popmusik ska göra. Håkan Steen