Noah and the Whale är bra men töntiga

Per Magnusson

Noah & The Whale är bra, men banala, lite töntiga, helt harmlösa och framför allt väldigt, väldigt lagom.

Twickenham-kvintetten står, sedan sångaren Charlie Fink blev dumpad av Laura Marling och la folken på hyllan, för en högst okomplicerad, lite bredbent och ganska manlig rock. En slags vinden-i-håret-hållning som låter som om Springsteen aldrig haft varken skägg eller socialt patos. Den manifesteras i titlar som ”Tonight’s the kind of night”, som inleder konserten.

Frontfiguren Fink är för kvällen klädd i dubbelknäppt kostym och vita sneakers.

Oavsett om han agerar crooner, allsångs-ledare eller trubadur sjunger han lite avmätt.

Musiken är precis lagom missanpassad för att på målsnöret kvala in som alternativ. Den är artig och håller välkammad distans. Ett tjejgäng kastar jeansjackorna i en hög och dansar sommarens sista dans till hitten ”L.I.F.E.G.O.E.S.O.N.”

I nästa stund går de därifrån. Noah & The Whale är en trevlig flyktig bekantskap, men svår att falla för på riktigt.