Kate Nash är klädd i ett garnnystan

Per Magnusson

helskärm

Kate Nash är klädd i garnnystan. Hennes nya punkiga persona har väldigt lite gemensamt med den Lily Allens lillasyster hon kom som, i den våg av diskbänksrealistisk pop som sköljde från de brittiska öarna i mitten av nollnolltalet.

Nu har hon återfötts som sin egen, ohängda lillasyster. En slags omvänd tonårsrevolt, vad det verkar. Hon stöper om sina hits, som ”Foundations” och ”Do-wah-doo” till garagebands-liknande oigenkännligheter.

Hennes cockney-sång är ersatt av ett hest kraxande. Under sista sången fylls scenen av publik. Kate Nash vrålar att alla ser coola ut och borde spela i band. Konserten präglas av en nyvunnen spelglädje, men Nashs urbrittiska popmusik passar bättre i polkaprickig förpackning.