Hotnights fortsätter överraska
Uppdaterad 2011-03-09 | Publicerad 2004-10-15
De låter lika ivriga som 1999
GÄVLE
Efter allt hyllat turnerande i USA anade man att Sahara Hotnights skulle ha vissa problem att verkligen tända till en kulen torsdagsnatt på en liten diskoteksscen i Gävle.
Men då känner man inte de här fyra. Fem år efter debuten är de fortfarande ett av de mest dedikerade liveband som går att se, någonstans.
Jag kan tycka att det som i början var skramlig, ilsken och smittande hemtråcklad energi på tredje och senaste albumet "Kiss & tell" förvandlats till lite väl medveten proffsrock som må vara effektiv men delvis saknar de tidiga låtarnas personlighet.
Fast så fort jag i kväll får en blyinfattad "Who do you dance for" kastad rakt i ansiktet blir jag raskt påmind om att det här bandet inte handlar om skivor.
Benhårt och bergfast
Det handlar om att Maria Andersson ska spotta ur sig benhårt övertygande textrader som de i "Fire alarm", att Josephine Forsman ska banka sönder cymbaler, att systrarna Asplund ska stå på varsin kant och leverera Richard Lloyd-slingor och bergfasta basgångar.
Och när gamla favoriten "Drive dead slow" till slut dyker upp låter den faktiskt precis lika ivrig som den gjorde 1999.
Jag trodde att jag hade slutat häpna över det här bandet. Ibland är det kul att ha fel.
Sahara Hotnights
Håkan Steen