Thåströms glöd har aldrig falnat

Håkan Steen

helskärm

ROCK Inget Ebba Grön, inget Rymdimperiet, inget Imperiet, inget Peace Love & Pitbulls, inget Sällskapet.

Bara allt studiomaterial som Joakim Thåström har släppt solo, i en box om tio cd.

Men det är sannerligen inte så bara. Varje gång sedan den självbetitlade solodebuten 1989 har Thåström skakat om svensk rock så fort han har släppt ett nytt album.

Så är det fortfarande, ”Den morronen” från i våras är en av årets starkaste svenska skivor, och konserten jag såg i Roskilde i somras hör till de allra, allra bästa jag har sett honom göra.

Ebba Grön kommer visserligen alltid att betyda mer, och alltid nämnas först när Thåströms betydelse ska summeras, så monumental var kraften i det band som mer än något annat definierar den svenska punkvågen.

Närmast sensationellt

Men Thåström sjöng ”Stå­aldrigstill” som första låt på första soloalbumet och glöden och nyfikenheten har aldrig falnat. Hans musik är igenkännbar på ett ögonblick, han har sin röst och sitt uttryck. Men den där ständiga blicken framåt i kombination med allt fler insikter och livsvisdomar har resulterat i en karriär som rent kreativt peakat de senaste tio åren, mellan 48 och 58. Närmast sensationellt i en popvärld där de flesta gör sin bästa musik mellan tjugo och trettio och sedan lätt blir lite för mätta och belåtna.

Sedan den omtumlande ”Skebokvarnsv 209” från 2005, där Thåström förvisso tittade bakåt i texterna men musikaliskt landade på en ny plats, har vi fått ytterligare tre album där han på olika sätt har utvecklat den spänningen.

Den här boxen känns således inte som ett bokslut utan snarare som en första volym i en synnerligen pågående karriär.

I den utmärkta bookleten som följer med har journalisten Jan

Gradvall intervjuat en rad centrala figurer i Thåströms solokarriär – bandmed­-

lemmar, producenter, kompisar och flickvännen Amanda Ooms samt artisten själv – och fram träder bilden av en högst målmedveten och inte sällan rejält självkritisk kreatör.

Emellanåt lite odynamisk

Han dömer bland annat ut 80-talssoundet på första soloplattan och säger att han inte riktigt visste vad han ville med 2002 års ”Mannen som blev en gris”.

Det händer att jag håller med. Debuten och den mer industrisprakande uppföljaren ”Xplodera mig 2000” låter kanske inte lika bra som de gjorde då. Icke desto mindre finns där låtar som ”Alla vill till himlen” och ”Miss Huddinge -72”. Och även om jag i stunder fortfarande älskar den raka attacken på ”Det är ni som e dom konstiga, det är jag som e normal” från 1999 känns den kanske emellanåt lite odynamisk.

Adderar intressanta bitar

Men som helhet är detta en minst sagt imponerande stark ”body of work”.

De två skivorna med alternativtagningar och b-sidor, ”Fuzzbox 1 & 2” är möjligen inte omistliga men adderar en del intressanta bitar till historien.

Som en industrinervig tolkning av Cornelis Vreeswijks ”Vero­nica”, Bruno K Öijers ”Vykort II” i febrig källarbluestappning och en avskalad nyinspelning från i år av ”Axel Landquists park” som faktiskt griper ännu hårdare än originalet.

VISSTE DU ATT ...

Thåström inte trodde på ”Fanfanfan” – hans mest spelade låt på Spotify – som singel från ”Skebokvarnsv 209”. Låten kunde dessutom mycket väl aldrig ha kommit ut. Thåström hittade den av en händelse på en bortglömd demokassett.

LYSSNA OCKSÅ PÅ:

”Ritual”, det enda albumet med skånska rockbandet Garbochock från 1980. Albumet är en av Thåströms favoritskivor och han har genom åren gjort covers på Garbochock-låtar som ”Repulsiv”, ”Malmö city”, ”Så kall, så het”, ”Streberbarn” och ”Alltid attack”.

BÄSTA SPÅR:

Just nu: ”Samarkanda”. Men jag skulle lika gärna kunna säga till exempel ”Ingen sjunger blues som Jeffrey Lee Pierce”, ”Ungefär så här”, ”Ingen neråtsång”, ”Karenina”, ”Kort biografi med litet testamente”, ”The haters” eller ”Brev till 10:e våningen”.