– ’Idol’ är ingen genväg
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-04-16
Erik Grönwall om nya skivan och att dissa låtskrivare
I december vann Erik Grönwall, 22, ”Idol”.
Nu sitter vinnaren och laddar för sin första turné i en lägenhet som luktar nyinflyttad ungkarl.
– Är jag inte glad nu så... när ska jag då vara glad? säger han.
Det hänger ett inramat plektrum med texten ”Gessle 2003” på väggen.
Per Gessle har även signerat tavlan. Tydligen en gåva från en släkting som känner hitgurun från Halmstad.
Det står också en kasserad plasma-tv i köket och sängen är halvbäddad.
Lägenheten verkar vara en plats där man kraschar sent på natten och lämnar utan att äta frukost. Dammet kan nästan betraktas som en möbel.
Framför allt har det tagit tid att få komma hem till Erik Grönwalls tvåa i Stockholm. Otaliga mejl och sms och telefonsamtal med skivbolaget i tre dagar.
Vad fan har du varit upptagen med?
– Har du försökt så länge? Gud, vad härligt. Vi har repat inför turnén och varit väldigt mycket i studion. Det har varit full rulle. Och när min riktiga debutplatta släpps så kan jag presentera mitt eget sound. Det här är jag, det här är min identitet. Jag vill jobba bort ”Run to the hills”-låtarna med tiden och inte stanna kvar i coverlandet.
Och vad är då din identitet, rent musikaliskt?
– Jag är väldigt inspirerad och influerad av 80-talsmusik.
En öl i handen
Första singeln ”Crash and burn” får mig att tänka på Bryan Adams och Bon Jovi.
– Kul att höra. Tack. Just singeln ska kännas som att stå framför en scen på sommaren med en öl i handen och digga en låt.
Flera imponerande namn har skrivit låtar till din kommande platta. Paul Stanley från Kiss, Nicke Borg från Backyard Babies och Joey Tempest, till exempel. Hur valde du ut låtarna?
– Jag ville inte veta vem som gjort låten på förhand. Då är risken stor att man tänker mer på vem som skrivit låten än musiken i sig. Jag måste känna att låten passar mig först, att den går in i hjärtat.
Gallrade du bort stora låtskrivarnamn?
– En låt av Guy Chambers var på tal. Och det är ju en stor snubbe.
Så utan att ens ha gett ut en riktig debutplatta har du redan lyckats dissa Guy Chambers, mannen som skrev ”Feel” och ”Angels” med Robbie Williams.
– Jamen, det är taskigt att se det så (skratt).
Hur stor musiknörd var du när du växte upp?
– Jag blev det på gymnasiet. Då ville jag lära mig vad alla hette i olika band och årtal. Men anledningen till att jag tog upp gitarren första gången var Elvis. Min pappa skrev upp ackorden till ”Blue suede shoes” och så började jag – dung, dung, dung – köra lite efter det. På 90-talet lyssnade jag inte heller så mycket på det som var aktuellt. Men jag minns hitsen som alla diggade. ”La macarena”, och sånt.
Ja, den är ju jättebra. Man kan riktigt föreställa sig hur man står på sommaren framför en scen och dricker en öl och diggar en låt, ungefär som din singel.
– Ouuuucch. Slag under bältet (skratt). Lite roligt faktiskt. Den bjuder jag på.
”Blir ett kollektiv”
Märkte du av nån avundsjuka i ”Idol”-lägret?
– Ingen rak avundsjuka direkt. Men det blir lite spänt. Man placeras i en hotellkorridor och blir ett kollektiv under bevakning. Det är som ”Big brother”, fast man filmar inte när man har sex.
(Lång tystnad.)
– Försök inte, jag var i ett stadigt förhållande då!
Men du är singel nu. Då blir väl dina unga fans glada.
– Ja, du är välkommen.
Jag? Jag är alldeles för gammal. Och heterosexuell.
– Det är tyvärr jag med.
”Nu lyssnar skivbolagen”
Såg du ”Idol” som en genväg till en karriär?
– Nej, inte en genväg. ”Idol” är en jävla skjuts marknadsföringsmässigt. Men efteråt börjar du om på samma trappsteg som före tävlingen, rent karriärmässigt.
Det finns en annan väg, att gneta på, bygga en karriär själv och övertyga publiken att de ska lyssna. I ”Idol” är det tvärtom. Där måste du redan från början charma en stor tv-publik. Kanske anpassa dig för att gå långt?
– Det stämmer. När jag lirade i band ville jag vara metal och underground. Men allt sånt beror på var man är i livet. Man börjar fundera på hur man ska få ut sin musik på allvar. Och då kom den här chansen. ”Idol” har inte hämmat mig kreativt, tvärtom. Nu lyssnar ju verkligen både skivbolag och duktiga låtskrivare på det jag gör. Låtarna blir inte bara nåt som läggs på hyllan. Jag är mer motiverad än nånsin.
Det är svårt att komma tillbaka om man får stämpeln ”Idol”-föredetting.
– Absolut. Självklart tänkte jag på det innan jag sökte. Men att få jobba med egna låtar och såna här låtskrivare? Är jag inte glad nu så... när ska jag då vara glad?