Bo Kaspers Orkester åldras bättre än vin
Publicerad 2019-11-22
ALBUM När fan blir gammal gör han renodlad rotsoul.
Bo Kaspers Orkester
23:55
Sony
SOUL Bo Kaspers Orkester säger att de är framme i tredje perioden av sin karriär.
I hockeytermer betyder det att matchen snart är slut. Enda som återstår är en eventuell förlängning och straffar. Känslan av att gruppen inte längre har något att förlora genomsyrar 23:55. Klockan är fem i midnatt, på så många sätt som inte har med den här skivan att göra, så bandet vågar äntligen göra ett renodlat soulalbum. 60- och 70-talets amerikanska soulmusik är så närvarande i arrangemangen, blåset och melodierna att man lätt skulle fylla en Spotify-lista med 150 namn som Bo Kaspers Orkester har lånat eller stulit från. Ibland sitter jag och väntar på att Otis Redding eller The Impressions ska börja sjunga i låtarna och inte Bo Sundström.
”23:55” är också, utan minsta tvekan, en av de starkaste skivorna de har gjort. Albumet har rätt mycket gemensamt med Primal Screams ”Give out but don’t give up: the original Memphis recordings”. BKO närmar sig den klassiska musiktraditionen med lika mycket kärlek och respekt som Bobby Gillespie. Tack vare Sundströms röst och texter blir musiken en personlig hyllning och inte en tunn parodi. Det låter som att bandet planterar en svensk julgran i Memphis.
BÄSTA SPÅR: ”Vill du dansa”.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik