Här knäcker han julnöten

Mattias Kling

Så många får Stone Sour

Det är först i extranumren nöten knäcks.

Och då spricker den med besked.

Med senaste, ännu ofullbordade, dubbelgiven ”House of gold & bones 1 & 2” har Corey Taylor godtagit rollen som ambitiös berättare. En skildrare, med såväl finess som ambitioner.

Som huvudperson på Annexets scen är rollen emellertid ganska motsatt.

Smörar för publiken

Så fort det blir låtpaus flyger trista floskler ur munnen på 39-åringen. Han hyllar högstämt Stockholm och utser kvällens publik till turnéns mest högljudda. Han brer på, smörar och … ja, ni fattar. Bland annat därför blir huvudsetet något av en anti­narrativ uppladdning.

Glest med guldspår

En timslång rekapitulation av en låtkatalog som mestadels är aningen bättre än bra, men också sällan helt fantastisk. Vilket gör att det drar en smula snålt i skarven mellan det förstnämnda (”Reborn”) och det senare (exempelvis ”Absolute zero”), då aningen för få guldspår tätar till de sprickor som finns i den radiovänliga rock/metal-fasaden.

Därför blir extranumren i sammanhanget likt värmande dunderisolering.

Då lossnar allt

Plötsligt skrider frontmannen ensam in på scen.

Knäpper på gitarren fram ett halvmedley bestående av Alice In Chains ”Nutshell” och egna ”Bother”. Klappar sig uppskattande på hjärtat, sjunger med hela kroppen och ser för en stund gripbart rörd ut.

Och just där knäcks julens kanske läckraste nöt.