Prodigy kan fortfarande skapa magi

Markus Larsson

Under drygt 80 minuter vrids klockan tillbaka till 1997.

Det känns som att The Prodigys senaste konsert i Stockholm hände igår.

Det mesta är sig likt.

Kreativa motorn Liam Howlett gömmer sig bakom ett berg av syntar, stroboskopljusen bränner hål i ögonlocken och basen skulle kunna avverka flera tunnland skog.

Allt medan gycklarna Keith Flint och Maxim springer omkring och skriker sig hesa.

Att Prodigy i själva verket hållit sig borta i sju år, att comebackskivan "Always outnumbered, never outgunned" är ett av årets tristaste album och att Keith Flint kanske inte äger scenen med samma vansinniga intensitet som förut reduceras snabbt till oväsentliga detaljer.

Som på gamla dar

Man påminns om varför The Prodigy var ett av 90-talets största namn. Man förstår varför man var tvungen att se dem om och om igen, på festival efter festival, sommar efter sommar.

De fräsande metalgitarrerna i "Their law", piskljuden i "Breathe", blitzkriegpunken i "Firestarter" och de elektroniska bombmattorna i "Mindfields" låter nästan irriterande bra.

Så när extranumren börjar står man där - utan anteckningsblock och hopträngd mellan hundratals dansande galningar - och hoppar och skriker om gift igen.

Förkrossande energi

Precis som för sju år sedan. Det går inte att låta bli.

I kväll är granatchockerna "Poison" och "Smack my bitch up" inte ett dugg daterade.

Låtarna bevisar bara att The Prodigy fortfarande är ett av världens bästa liveband.

Energin är förkrossande.

The Prodigy

Markus Larsson