De växer ständigt i pondus

Håkan Steen

Fleet Foxes genuint bra på Annexet

helskärm

Jag skrev efter Bon Iver-konserten i samma lokal i fredags att indierock håller på att bli den nya arenarocken. Fleet Foxes är ännu ett bevis på det.

Utsålt i kväll också, 3 500 personer, och det är, egentligen, inget konstigt.

För Fleet Foxes är verkligen genuint bra. Inte lika lättuggade som en Tomas Ledin-cover med Laleh men väldigt mycket mer belönande.

Mer tempoväxlingar

Annexet känns för en gångs skull som en passande lokal för det är ett stort rum med högt i tak och det unga Seattle-bandets unika stämsång behöver betydligt mer rymd än den som projiceras på skärmen bakom dem.

Det gäller även den allt mer mångbottnade musiken. Den som började med gamla folkmelodier från brittiska hedar och kaliforniska trädkronor men som nu allt oftare, och med allt större pondus, tillåter sig att flyta ut i moment av tempoväxlingar, Pink Floyd-psykedeliska stämningar och närmast krautiga saxofonutbrott.

Fullfjädrad evergreen

Men främst handlar det om de luftiga små melodier som Robin Pecknold plockar fram ur sin akustiska gitarr. De växer i all sin enkelhet till svallande känslostormar i låtar som ”Bedouin dress” och ”Your protector”, tack vare den sällsynta känslan för subtil dynamik.

Och ”Blue ridge mountains” låter redan som en fullfjädrad evergreen.