En trött och bekväm besvikelse

Van Morrison

Konsert på Jazzfestivalen

Stockholm

helskärm

Det går att skriva rätt mycket om "It"s all in the game".

Som att låtens grunder skrevs redan 1912 av en viss Charles Dawes. Som att den hette "Melody in A major" från början och att den i sin tidigaste version var instrumental.

Som att den fick en text och döptes om till "It"s all in the game" på 1950-talet, att croonern Tommy Edwards släppte två olika versioner av den och att både Cliff Richards och Four Tops förvandlade den till en mindre hit 1964 respektive 1970.

Inget intryck

Fast viktigast av allt: Van Morrison stal och fulländade balladen på skivan "Into the music" 1979.

Det kan vara hans allra starkaste inspelning. Soulrysaren är nästan vackrare än fred på jorden.

Men att inte ens "It"s all in the game" gör något märkvärdigt intryck i kväll är ganska talande. Det gör inte hörnstenar som "And it stoned me", "Have I told you lately" och covern på Dylans "It"s all over now, baby blue" heller.

Ingen legend längre

Allihop ramas in av ett outhärdligt och pruttjazzigt bluespotpurri, pliktskyldigt toppat av det uttjatade publikfrieriet "Brown eyed girl".

Kompbandet är knappast något nytt Caledonia Soul Orchestra - en höna som värper ägg kan säkert svänga intensivare.

Van Morrison är ingen hjälte eller legend längre.

Bara en trött och bekväm besvikelse.

Markus Larsson