Jublande soulglädje med Bruce Springsteen
Publicerad 2022-09-29
SINGEL Bruce Springsteen lanserar sitt kommande soulcoveralbum med en så kallad stänkare.
Bruce Springsteen
Do I love you (indeed I do)
Columbia/Sony
SOUL Den som bara kan det allra minsta om Bruce Springsteen och varifrån han kommer vet att en synnerligen central del i hans musikaliska brygd alltid varit soul och r’n’b.
På scen har han genom åren spelat åtskilliga soulcovers – Edwin Starrs ”War”, Isley Brothers ”Twist and shout” och Jackie Wilsons ”(Your love keeps lifting me) Higher and higher” hör till de mest kända – så att det nu kommer ett helt dubbelalbum med versioner av hans soulfavoriter är i ljuset av det kanske inte så oväntat. Särskilt som han redan har täckt in en annan vital del i sin influensmix – folkmusiken – med 2006 års ”We shall overcome: the Seeger sessions”.
Springsteen ville den här gången göra ett album där han bara sjöng och dessutom fick utmana sin egen röst, och då finns det onekligen få bättre sätt än att ta sig an ett gäng klassiska soullåtar.
Eller finsmakarklassiker, ska vi kanske säga. För 73-åringen verkar onekligen främst ha valt med hjärtat här.
”Only the strong survive”, som släpps 11 november, innehåller 15 låtar av i flera fall kända artister som Four Tops, Supremes, Ben E King och Temptations. Men Springsteen plockar långt ifrån deras mest kända nummer och kryddar även med pärlor av William Bell, Dobie Gray och Tyrone Davis. Han tänjer dessutom på gränsen till vad som är soul genom att inkludera ”The sun ain’t gonna shine anymore” av Walker Brothers.
60-talslåtarna dominerar, föga oväntat, men i listan finns också Commodores slicka 80-talshit ”Nightshift”.
Första singeln, som släpptes i dag, hör heller inte till soulens största succéer. ”Do I love you (indeed I do)” spelades in för Motown 1965 av låtskrivaren och producenten Frank Wilson, som kort därefter valde att lägga ned den egna artistkarriären och helt fokusera på att bli producent. Delvis för att Motown-bossen Berry Gordy inte tyckte att Wilson hade någon större röst och föredrog att hans producenter helst bara producerade.
Gordy såg till att så många som möjligt av de 250 demosinglar som hunnit pressas upp med låten förstördes. Några av de få exemplar som överlevde letade sig emellertid över till England och började spelas på legendariska northern soul-klubben Wigan Casino, vilket ledde till att Motown till slut, 1979, gav ut låten. Den har dykt upp på åtskilliga soulsamlingar sedan dess.
Nu när Springsteen tar sig an ”Do I love you (indeed I do)” lär den nå ännu fler, för det är verkligen soul på Springsteen-vis. Stor produktion, öppna spjäll, ymnig gospelkör och stråkar som siktar mot stjärnorna.
Större delen av E Street Band verkar ha fått ledigt till förmån för ett gäng musiker hopplockade av producenten Ron Aniello, men det är inte svårt att föreställa sig hur den här livsglada stompstänkaren pumpar upp temperaturen någon grad extra på Ullevi nästa sommar.
Och ja, sångaren Springsteen, som tydligen mellan varven har tvivlat en del på sin vokala kapacitet, har all anledning att känna sig nöjd med insatsen. Det här är blue eyed soul av en synnerligen sympatisk sort.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram och Twitter för full koll på allt inom musik