Hårt och distat men utan nerv
Publicerad 2011-11-03
till Smashing Pumpkins
Glöm hitsen.
Ställ dig bakom ett jetplan av överstyrt gitarrlarm.
Välkommen till Smashing Pumpkins 90-talsmässa.
Medan hårdrockspubliken tycks ha ett aldrigt sinande behov av nostalgi är vurmen för gitarrskramligt 90-tal betydligt mer
beskedlig. Och återväxten verkar minimal. Det var sommarens Hultsfred ett bevis för, kvällens spelning med Smashing Pumpkins är ett annat.
Saknar dynamik
Inför ett bara halvfullt Annexet och med den 20 år yngre publiken, i tårar efter ännu en inställd Rihanna-spelning, utanför är tidsresan slående. Befriat från hits maler Billy Corgan och hans återuppbyggda Smashing Pumpkins med en kompromisslöshet som är lika respektingivande som svårsmält. Något mellansnack är det inte tal om. Ingen ”1979”, ”Tonight, tonight” eller ”Disarm”. Inte så mycket dynamik heller. I stället får vi drygt två timmar oerhört hårt och fuzzigt Pumpkins som mest av allt håller sig i den första halvan av 90-talet. Taktiken fungerar allra bäst i ”Siva”, ”Soma” och kvällens starkaste stund ”Cherub rock”. Det är så elektriskt att övertonerna nästan skjuter sig ur gitarrerna av sig själv.
Men lika ofta blir manglet en platt, sömnig vägg av dissonans. Nånstans bland all distkraft går spelningens nerv förlorad.