Hoppa till innehållAftonbladet

Dagens namn: Ursula, Yrsa

Drömfinal för finsmakarna

Uppdaterad 2013-06-10 | Publicerad 2013-06-09

Rush släpper loss med låtar som kränger och utmanar

Elegant avslutningRush gör det oväntade och bjuder inte på några lättköpta poänger. I stället slår de till med svindlande uppvisning i musik som vågar vara progressiv på allvar, menar Nöjesbladets Mattias Kling.

NORJE. I stället för en svindyr superspindel – en puttrande popcornmaskin och snurrande kugghjul.

Rush är gruppen som gör det här lite annorlunda. Som elegant skruvar festivalupplevelsen till något som får en att tappa andan.

Och hur fantastiskt är inte det?

Väntade ni er hits?

En sprudlande festivalkonklusion att enas runt och att skråla med i?

Ledsen, det här är inte en sådan stund. Snarare är Torontotrions headlineset – det första av sitt slag i Europa på 34 år – en finsmakarföreställning. En omskakande resa som för den stora massan måhända blinkar till av bekanthet i ”The spirit of radio” eller ”Tom Sawyer”, men som i sin konstruktion är själva motsatsen till något som borde vara festivaldragplåster.

I stället är det en svindlande uppvisning i musik som vågar vara progressiv på allvar.

Låtar som rör sig mellan luggfönad new wave (”Subdivisions”), syntpulserande progdisco (”Red sector A”) och hård rock (”Far cry”).

Sällan lättköpt

En repertoar som kränger och utmanar, som sällan famlar efter några lättköpta poänger, utan som i stället kräver och erfodrar.

Ta bara ”YYZ” – ett instrumentalt stycke som placeras ganska nära huvudsetsavrundningen.

Det består till stora delar av toner och trumslag som flyger härs och tvärs, men är ändå lika medgörlig som ”Rock the night”.

Med en sådan spännvidd är det naturligt att det mesta kan hända. Och lika rimligt att det också gör det.

Galna specialeffekter

Likt i konsertens andra akt, där Rush ägnar ett stadigt sjok åt senaste skivan ”Clockwork angels”, förstärkt av en stråksektion och galet paranta special­effekter.

Under cirka 45 minuter tar de sig från ”Caravan” till en lummigt skön ”The garden”, slår upp portarna till ett tjusigt tivoli i ”Carnies” och gör däremellan att ”Headlong flight” gör skäl för sitt namn.

Det är precis en sån finsmakarfinal man har kunnat drömma om. Och beviset på att Lee, Peart och Lifeson mycket väl kan permanenta sitt festival­koncept.

Följ ämnen i artikeln