Adele sprider en unik värme kring sig

Håkan Steen

Håkan Steen sätter betyg på spelningen i Stockholm

Adele säger att kvällens konsert är den största hon någonsin gjort.

Men Tele2 Arena har aldrig någonsin känts mindre.

Så speciell är den unika, otvungna värme som den här superstjärnan sprider omkring sig.

Jag såg Adeles världspremiär för den här turnén i Belfast i februari, och blev redan då djupt imponerad av hur sångerskan från Tottenham i London lyckades få en stor, rätt opersonlig hockeyhall att kännas som en intim liten fest.

Tele2 Arena rymmer mer än dubbelt så mycket folk men tricket lyckas igen. Faktum är att hon nästan kommer ännu närmare sin publik i kväll.

Showen hör till de på samma gång lyxigaste och mest sobra jag har upplevt. Stor superproffsig orkester, gigantiska videoprojektioner, detaljmättad, ofta bedövande vacker ljusshow, regn (!) och konfetti.

Ett socialt geni

Det är en föreställning som anstår en superstjärna och en superstjärna är det vi har framför oss, en av de allra mest framgångsrika i modern tid.

Men Adele Adkins har två unika egenskaper. Dels sjunger hon som väldigt få någonsin har sjungit och dels är hon ett slags socialt geni. Eller helt orädd för att visa sig mänsklig. Eller både och.

För det räcker att hon bjuder upp ett gäng fans på scen, berättar lite om diverse blandade magåkommor, ber om ursäkt för sin stora rumpa och avslöjar att hon vid ett tidigare Stockholmsbesök blev alldeles för full på Riche. Sedan är vi hej och tjena med henne, och köper förstås rakt av när kvinnan med miljardinkomsterna säger att det allra, allra bästa hon vet är att åka till Ikea och handla onödiga smågrejer.

Problem med tempot

Vid den här sortens detaljregisserade supershower är man inte van vid sådan spontanitet. Jag häpnade över de ymniga mängderna mellansnack redan i Belfast och i kväll snackar Adele ännu mer.

Men det blir aldrig så mycket att showen tappar tempo. Konsertens svagaste punkter kommer i stället när Adele försöker öka takten.

Adele har det delikata problemet att publiken näst intill uteslutande är här för de många redan odödliga balladerna. Men alla arenaspelningar behöver en väl fungerande dynamik, så där de snabbare låtarna hos andra brukar lyfta showen känns de i en Adele-show mest som något vi behöver få överstökat.

Visst, ”Rolling in the deep” är en sjudande ösig gospelsoulfinal, men sånt som ”Rumour has it” bubblar knappast över av groove.

En fantastisk svit

Å andra sidan förlåter den senstationella balladparaden det mesta.

Hur många 27-åringar kan rada upp en svit som ”Skyfall”, ”Don’t you remember”, ”Someone like you”, ”All I ask” och ”When we were young”? Alla låtar med den sortens tidlösa kvaliteter som kan överleva åtskilliga generationer.

Och hur många 27-åringar besitter den sortens trovärdighet och livserfarenhet som Adele och hennes hisnande röst blottar i kväll?

Hon vill vara så inbjudande och osnobbig som det bara går, det märks på den sällsynt blandade publiken. Den som försöker nå många får ofta svårt att träffa någon djupet.

Men Adele klarar det också, som det fenomen hon är.

Plus på Adele – låt för låt

Håkan Steen sätter betyg på konserten i Tele 2 Arena:

Hello

Adele poppar upp ur golvet på den lilla scenen ute i publiken med den här chocköppningen. Som tyvärr lider en del av det beryktade Tele2-ljudet.

Hometown glory

En delikatessballad till. Och nu lyckas ljudteknikern ratta rätt. Arenan exploderar när Adele bladar bildcollage från hemstaden London med vyer från Gamla Stan och Kungsträdgården.

One and only

Och här, när draperiet faller och orkestern uppenbarar sig på den sobra scenen, bränner det till på allvar. En graciöst skuren sång som har mognat fint sedan premiären i Belfast.

Rumour has it

”En av få chanser i kväll att dansa”, säger Adele. Men det här upptemponumret är en groovemaskin med gikt. Lite fyrkantig.

Water under the bridge

”Sista chansen att dansa” är inte heller nån stor svängfest. På sin höjd småtrivsam Tottenham-calypso.

I miss you

Ett av kvällens många snygga nummer. Skimrande blått vatten bäddar in Adele på skärmarna medan hon bevisar varför hon är samtidens kanske starkaste blue eyed soul-röst.

Skyfall

Och här kommer ännu ett bedövande bevis. Inte bara en av de bästa Bond-låtarna utan även en topp i Adele-katalogen. Smakfullt inramad i svartvitt och rött.

Million years ago

Adele plockar fram sina två gitarrister för en intim akustisk version av den här sentimentala ”25”-balladen, sjungen med mörkaste cigarettrösten.

Don’t you remember

Ett nervknippe till countryfolkballad som Adele själv älskar. En av kvällens starkaste, akustisk med ståbas. Och trots varningar lyckas hon hålla sig ifrån att rapa.

Send my love (to your new lover)

Adele avslöjar att hon lade sången till det här Max Martin/Shellback-samarbetet i Stockholm, vilket förstås river ner jubel. Oväntat svagt epos av hitproffsen, även om den lyfter något i den här intima versionen med tre körtjejer.

Make you feel my love

Hela hallen tänder sina mobiler för Prince och Adele sjunger sin märgfulla Bob Dylan-cover. Mäktigt.

Sweetest devotion

För att prata Adele-språk: fuck vad bra hon sjunger här. Feelgoodsoulig pop i låten om Adeles son, med full orkester som brassar på.

Chasing pavements

Fyra gånger Adele vävs ihop med projektioner runt den lilla scenen ute i publiken. Väldigt snyggt. Och genombrottsballaden får förstås allsången att dåna.

Someone like you

Låten som ”förändrade allt över en natt” för Adele. En modern klassiker som med all rätt orsakar kvällens största publikvrål.

Set fire to the rain

Regn vräker ned över miniscenen medan Adele sjunger hjärtat ur kroppen och hissas ned genom samma lucka som hon kom upp genom. Läckert och starkt.

Extranummer

All I ask

”Hold me like I’m more than just a friend”. Den här pianoballaden från i fjol låter som att den alltid funnits. Adele sjunger ut all kärlekssorg hon någonsin känt, låter det som. Vad säger man? Fuck!

When we were young

En modern klassiker till. Omöjligt att inte bryta ihop en smula när sångerskan öppnar upp fotoalbumet från uppväxten. Det här är Adeles egen favoritlåt och det hörs, levererad med största omsorg.

Rolling in the deep

Den helt självklara finalen. Euforisk gospelpop. Parkett dränks i vit konfetti med små låtcitat på.