Blodfyllt och levande

Mattias Kling

Så många får Khoma

helskärm

Det finns många grupper som stolt säger sig lida för sitt uttryck.

Umeåkollektivet gör emellertid just det. På riktigt.

Efter en extra potent energiexplosion rakt upp i scentaket sammankallar Jan Jämte ”Army of one” med blodet rinnande över ansiktet – till synes oberörd av en dylik bagatell.

Förvisso är händelsen som sådan en detalj i sammanhanget, men den är också väldigt talande för Khomas ståndpunkt. Sextetten hymlar nämligen inte med att dess syfte är att ge sig hän och beröra, att ta lyssnaren med på en resa som lika ofta blickar inåt som den reagerar mot omvärldens jävlighet.

På premiären innebär det en repertoar som tycks mallad utifrån skåran mellan vinter och vår. Tonerna smeker likt varliga solstrålar (”In ruins”), rusar fram som säsongens sista snöstorm (”Osiris”) eller släpper lös det kompletta meteorologiska känslobombardemanget på en och samma gång (i stort sett alla de andra inslagen).

Skavanker

Resultatet är måhända lite debutrostigt på sina ställen. En smula löst i kanten, så som det blir när man sluter truppen högst sporadiskt.

Marginalskavanker som ändå gör upplevelsen ännu mer blodfylld och levande.