Hittar inte rätta nivån

Oavsett hur hårt jag anstränger mig blir en avighet till sist omöjlig att frånse.

Det förekommer passager - ett par av dem rubriceras "Imperium" och "Take my scars" - där jänkarnas mangel massakrerar. Frontmannen Robert Flynn är tuffast på jorden, stabile trummisen Dave McClain grundmurar ett tekniskt krossande, publiken skapar svettfyrverkeri och kroppar faktiskt bärs ut ur den intensivaste trängseln. Då njuter förståndigt folk.

Ögonblicket senare upptäcker man dock att en nedsläckt paus eller ett tillbakalutat viloparti har gjort att man plötsligt står och funderar på om det inte börjar bli dags att boka ny tvättid. Sannolikt är avsikten att motverka monotoni, men i praktiken skapar andhämtningarna endast poänglösa dippar. Episkt fina "Descend the shades of night" gör sig exempelvis avsevärt bättre i hemmets stillhet än i något som bör vara - och bitvis är - ett pulserande, levande metalinferno.

Machine Head

Marcus Grahn