Inget lättsmält äventyr

Mattias Kling

The Devil's Blood kräver närvaro

Come, reap (rock)

Den rituella stämningen är så black metal-estetisk att den frambringar bilder av röda färgstänk på vita kyrkoväggar. Men långt ifrån förväntat tordön hämtar holländarna hellre sin ockulta kraft från knarkskadad 70-talsrock, placerar Roky Erickson på samma piedestal som Kali och sår toner som skördar kalla kårar längs ryggraden. Det är därmed inget lättsmält äventyr som lämpar sig till förströelselyssning. The Devil’s Blood kräver full närvaro av både kropp och själ. Men när detta begrundande tillstånd uppnås är ”Come, reap” ett rysligt bra mantra att meditera över.

Bästa spår: ”Voodoo dust”.