Kent har aldrig varit folkligare
Publicerad 2012-04-25
Men Markus Larsson saknar den riktigt briljanta friktionen på ”Jag är inte rädd för mörkret”
Kent
Jag är inte rädd för mörkret
Sonet/Universal
ROCK Basisten Martin Sköld pratar om skivan under Kents presskonferens:
– Det är ingen jävla fucking hipsterskit, om ni förstår vad jag menar.
Tror det.
Inte för att jag riktigt fucking fattar vad en hipster är för något – har de lustiga mössor, perfekt uppvikta byxben och häckar i större städer? – men det har antagligen med kredd och koll och snobbism att göra.
Stor träffyta
I så fall behöver Kent inte vara oroliga. ”Jag är inte rädd för mörkret” kommer knappast att få hipsterlarmen att tjuta.
Lyssna på spår åtta, ”Färger på natten”. Melodin och refrängen och texten skulle kunna vara ett bidrag i Melodifestivalen 2013.
Gruppen har aldrig varit lika tillgängliga och breda. Man får spola bandet långt tillbaka i tiden för att hitta en artist med lika stor träffyta. Tankarna går till Tomas Ledin och skivan ”Tillfälligheternas spel” från 1990.
Vissa skulle säkert uppfatta den jämförelsen som ett hån, men det är verkligen inte meningen. Likt Ledin gör Kent musik för massorna.
Motvilligt folkkära
I Kents fall har den stora och nästan folkkära populariteten långsamt och en smula motvilligt vuxit fram. Ibland har det nästan känts som en olyckshändelse.
Och precis som för Håkan Hellström, Depeche Mode och Robyn bygger framgången på att de har lyckats göra alternativ musik till fredagsmys.
Genom att få hundratusentals människor att sjunga om att äta fett och socker tills du spyr har Kent varit som en laddad revolver bredvid lådvinet.
Det finns inget motsatsförhållande mellan bra musik och musik som vill vara populär och kommersiell. Och det finns flera starka poänger med ”Jag är inte rädd för mörkret”.
Oklar identitet
Men Kent har definitivt gjort skivor med en mer angelägen karaktär och tydligare identitet. För första gången på länge saknar jag fler saker än jag får.
Som den briljanta friktionen mellan de säkra radiohitsen och den förtätade ångesten på ”Vapen & ammunition”. Som det storslagna mörkret på ”Du & jag döden”, ett album som bandmedlemmarna i dag kallar för ”en gigantisk baksmälla”. Som den suggestiva ilskan på ”Röd” eller en fantastisk låt som ”Columbus”.
Det var musik från ett band som brinner. Medan ”Jag är inte rädd för mörkret” är ett album som ett band kanske mest ger ut för att de kan.
Jag är inte rädd för mörkret
Larsson plussar skivan – låt för låt
1. 999
Är det så här Broder Daniel hade låtit om de hade fortsatt och livskrisat efter 40?
2. Petroleum
”999” är inte signifikativ för albumet. Det är däremot den lena synthpopen i ”Petroleum”. Ett tempo och ett temperament som går igen i flera spår.
3. Isis & Bast
Ödesmättad och tung. Låten är trots allt döpt efter ett par klassiska gudinnor.
4. Jag ser dig
Fjäderlätt Kent-disco med huggande stråkar och en smått magisk pianomelodi.
5. Tänd på
Det låter ungefär som att ett gäng tyska synthare ligger och lapar sol och lyssnar på FM-rock i Kalifornien.
6. Beredd på allt
Ett återkommande tema i Jocke Bergs texter är bilfärder i Tyskland och rädsla. Men det har backats upp av kraftfullare musik förut.
7. Ruta 1
Personligen tycker jag Bergs texter om vuxenlivets vilsna villervalla bränner till när han vågar vara lika enkel och rak som Bo Kaspers Orkester.
8. Färger på natten
Mer Simple Minds-pianon. Låten, som bland annat räknar upp olika ångestdämpande medel, är så direkt och insmickrande att den hade kunnat vara en schlager.
9. Låt dom komma
Låt tomgången komma nu...
10. Hänsyn
Dramatiska hiphopstråkar och slöa beats. Farligt nära triphop, popmusikens mest hopplösa genre. Men ett välkommet stilbrott.
Bästa spår: ”999”
Den fenomenala singeln lyckas fortfarande få sju minuter att kännas kort.
Visste du att...
...omslagets egyptiska figurer föreställer gudinnorna Isis och Bast?
Lyssna också på:
...Samlingen ”B-sidor 95–00” med Kent. En gammal påminnelse om att flera av gruppens bästa låtar inte fick plats på de ”riktiga” albumen.