Aaron Carter var den perfekta flickidolen
När jag växte upp var Aaron Carter den första som fick mitt hjärta att rusa.
Men på senare år kändes varje skymt av honom i stället som ett slag i magen.
När jag var åtta år hette min favoritserie ”Lizzie McGuire”. Jag hade köpt varje säsong på VHS men var särskilt förtjust i ett enda avsnitt, så mycket att videobandet till slut pajade. Jag hade nämligen råkat spola fram och tillbaka några gånger för mycket. Det var julavsnittet och Aaron Carter gästade i ungefär tio sekunder men magen fylldes med lika många fjärilar varje gång jag tryckte på rewind-knappen.
Men lyckan blev aldrig långvarig. Hilary Duff spelade huvudrollen i tv-serien och när hennes karaktär fick pussa Aaron Carter ville varje millimeter av mitt åttaåriga hjärta explodera av avund.
Aaron Carter var den perfekta flickidolen, med det stora leendet och luggen som vilade perfekt över pannan. Självklart inte lika viktig som talangen. Blott nio år gammal släppte barnstjärnan från Florida sitt självbetitlade debutalbum och hela han präglades av en oerhörd stjärnglans. Sångrösten var lika lekfull som smäktande och scennärvaron så stark att han kunde ta sig an vilken publik som helst. Innan han ens fyllt tio.
Genombrottet var så stort att nästan alla 90-talstjejer önskade att de hette Candy.
Men den sockersöta framgångssagan blev kortare än vad många hade hoppats på.
Det tog ett tag innan jag såg honom igen, i ett fem år gammalt viralt klipp från den amerikanska pratshowen ”Doctors”. Carter gästade programmet, som är en fortsättning på ”Dr. Phil” och diskuterar diverse hälsoproblem, flera gånger på senare år. Och varje gång han pratade om missbruk eller psykisk ohälsa kändes det som ett slag i magen. Den lekfulla blicken och det stora leendet var långt borta.
Carters död har skapat rubriker både i hemlandet USA och utomlands, men nöjesbranschen fortsätter att titta bort och Hollywood är så upptagna med att skriva vad i stället för varför. Varför går så många liv förlorade för underhållningens skull? Varför fortsätter det här att vara ett mönster bland de som slår igenom i unga år?
För det är, tyvärr, ingenting unikt att Aaron Carter led av både psykisk ohälsa och drogmissbruk under en lång tid innan sin död. Barnstjärnorna som kämpat mot samma demoner är så många att de knappt går att nämna.
Men innan allt sorgligt hann Aaron Carter skänka glädje till så många unga fans. Det är bara att titta i olika kommentarsfält på Youtube just nu. 30-åringarna minns tillbaka på alla timmar de spenderade fastspikade framför tv:n, i hopp om att få se hans musikvideos på i dag utrotade tv-kanaler som MTV eller Nickelodeon.
Själv har jag kvar det trasiga VHS-bandet i mitt flickrum, som en påminnelse om den allra första personen som fick mitt hjärta att rusa.