Ljudet förstör för Wu-Tang Clan och Nas
Publicerad 2023-06-03
KONSERT När Wu-Tang Clan och Nas gör en gemensam turné är hitlistan... nuthin’ ta fuck with.
Men det som ringer mest i öronen efteråt är en övertaggad trummis.
Wu-Tang Clan & Nas
Plats: Avicii arena, Stockholm. Publik: Inte fullt, men ändå oväntat mycket folk. Längd: 2 timmar och 15 minuter. Bäst: ”4th chamber”, ”Hate me now” och Ghostface Killah. Sämst: Förutom ljudet? Versionen av Ol’ Dirty Bastards ”Got your money” är mer slapp än nödvändig. Världen hade också klarat sig utan covern på ”Come together”.
Va? Vad sa du?
Efter konserten försöker jag och en kollega att prata om rap.
Hans mun rör på sig men jag hör knappt vad han säger.
Jag är inte känslig för högt ljud, tvärtom. Men här blir valet att skippa öronpropparna en smärre kamp. Volymen är uppdragen till ”fuck you”-nivåer.
Wu-Tang Clan använder ett litet band som förstärker beatsen. De ligger nära gränsen men blir aldrig riktigt hårdrock. Trummisen är dock så högt mixad att bankandet dränker det mesta. Det låter som att han försöker att överrösta My Bloody Valentine med en bultbräda.
Ingen förväntar sig bra ljud på Avicii arena. Särskilt inte när det handlar om Wu-Tang Clan. Men när bullret gör det svårt att höra pianoslingan i ”CREAM” är det något fel.
Annars är konserten oväntat underhållande. När Wu-Tang Clan och Nas tillsammans hyllar sig själva och varandra, staden New York och ett svunnet 90-tal får publiken Joakim von Anka-bada i gyllene hits och legendariska låtar.
Medan bildskärmarna flimrar av tuffa bildspel från New York, ”Scarface”, ”Taxi driver”, ”Shaft” och ”Scarface” igen flyttar sig rapkollektivet från Staten Island sig inte många centimeter utanför albumdebuten ”Enter the Wu-Tang (36 chambers)”, Raekwons ”Only built for cuban linx” och ”Liquid swords” med GZA. Det finns ingen större anledning.
Method Man är som vanligt inte med. Men förutom honom står alla nu levande originalmedlemmar på scenen. Hur mycket var och en bidrar varierar från person till person. GZA står mest i bakgrunden och noddar lite på huvudet medan Ghostface Killah i princip självantänder i varenda vers.
Rap har högre ämnesomsättning än rock. Hiphop som var ny och banbrytande för 30 år sedan är Bill Haley & His Comets i dag. Det är svårt att över huvud taget jämföra klanens block party med det som exempelvis Travis Scott kan ställa till med på en scen.
Men en sak är Wu-Tang Clan fortfarande ganska ensamma om. När allihop samlar ihop sig under ledning av dirigenten RZA skapar rösterna och beatsen ett kollektivt kaos som får kinderna att fladdra. Farbrödernas attack i ”4th chamber” och ”Triumph” går inte att tröttna på.
Nas bevisar i sin tur att han, utan större ansträngning och med lagom mycket hetta och samma arenarocktrummis, är en av planetens mest självklara och bästa rappare. De senaste 50 åren är det inte många som kan mäta sig med hans flow, teknik och röst. Han snabbspolar sig fram genom den ena blockbustern efter den andra:
”NY State of mind”, ”The message”, ”Hate me now”, ”Made you look”, Mobb Deeps ”Eye for an eye (your beef is mines)”, ”Street dreams”, ”If I ruled the world”, för att bara nämna några stycken.
Det är rimligt att han får avsluta allting med ”One mic”.
En låt som bland annat visar hur viktig Phil Collins har varit för klassisk hiphop.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, Twitter och Spotify för full koll på allt inom musik