Bo Kaspers Orkester har åldrats smått otroligt
Publicerad 2023-10-13
KONSERT Bo Kaspers Orkester kommunicerar ett stort ”allt kommer bli bra” – både i sina jazzkantade vardagsbetraktelser och i sin blotta närvaro.
Även som välljudande liveinstallation är de svårslagna.
Bo Kaspers Orkester
Plats: Rival, Stockholm. Publik: 735 (utsålt). Längd: 2 timmar. Bäst: ”Vi kommer aldrig att dö”. Sämst: Kanske ligger tonvikten, åtminstone för min smak, något mycket på senare album.
Inför bubblig premiärpublik bestående av före detta statsministrar och prominenta skådespelare begår Bo Kaspers Orkester premiär för nya föreställningen ”In concert”.
Entrén är minst sagt avväpnande. Konserten börjar med Michael Malmgrens kontrabas allena. Bo Sundström & co kommer sedan. Sångaren hälsar oss välkomna och börjar med att presentera sina medmusikanter.
Efter fyra nummer som försiktig folkkvartett intar bandet sina ordinarie positioner för att försiktigt explodera i full sättning. Kanske blev Bo Sundström inspirerad av Feist på Cirkus (den nyfikna 61-åringen syntes i publiken för en dryg månad sedan, då den kanadensiska sångerskan använde sig av samma knep).
Bo Kaspers Orkester är förmodligen det stora svenska band som har åldrats bäst. Pophistorien gav gruppen rätt i sitt sätt att sömlöst glida mellan jazz, funk, pop, visa, soul och allmän Hasse och Tage-stämning. I synnerhet albumet ”Amerika” framstår i backspegeln som en svensk klassiker – men allt som bandet gav ut mellan åren 1993 och 1998 håller oklanderlig klass.
En subtilt formulerad samhällskritik har dessutom smugit sig in längs vägen. I kväll presenteras en av deras största hits, ”I samma bil”, som en låt som handlar om att ”hålla sig på vägen, så man inte hamnar i blåbrun sörja”.
Sundström berättar vidare, på milt Pitemål, hur det var att gå på restaurang med mamma (”det här hade vi kunnat göra hemma”), om kärleksförklaringar från sin käresta (”jag kan ha svårt att umgås med folk, men dig står jag ut med”) och om saknaden efter pappa (”hans nummer ligger fortfarande kvar i mobilen”).
Bo Kaspers Orkester kommunicerar ett stort ”allt kommer bli bra” – både i sina jazzkantade vardagsbetraktelser och i sin blotta närvaro. ”Det var inte bättre förr”, intygar Sundström från scenen, och citerar än en gång sin mamma, gruvarbetardottern. I ett av kvällens extranummer sjunger och gungar publiken unisont till ”Que sera, sera (whatever will be, will be)”.
I Olle Adolphson-inspirerad, höstfärgad manchester ser Sundström ut exakt som man vill att han ska se ut, 14 album in i karriären. I början av konserten låter han de små gesterna tala, för att i slutet blomma ut som fullfjädrad sång- och dansman – helt i harmoni med sin hatt.
På Rival är kvartetten dessutom förstärkt av ytterligare fem musiker på bland annat tvärflöjt, trumpet, saxofon och congas. BKO:s eklektiska låtkatalog vecklar i kväll ut sig till någonting modernt, livsbejakande och rent subversivt i all sin vänlighet.
När funken från ett långt, svettigt parti som kulminerar i låten ”Puss” lägger sig och en ensam trumpet tar vid i rött scenljus kommer konsertens solklara höjdpunkt: ”Vi kommer aldrig att dö” som suggestiv fingerknäppssoul.
Bo Kaspers Orkester verkar, trettiotre år in i karriären, fortfarande tycka att det är vansinnigt kul att spela tillsammans. Kanske är detta det mest rörande av allt.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X och Spotify för full koll på allt inom musik
