Lekfullt och skönt – men det fäster inte
Publicerad 2012-02-02
Van Halen - A different kind of truth
HÅRDROCK Det pågår ett krig där ute.
Eller ja, kanske spann kvällstidningsvokabuläret loss lite. Men en fejd är det åtminstone. Van-fejden.
På ena sidan: Alla som väljer att blunda för förstasingeln, den tramsiga bagatellen ”Tattoo”, och i stället jublar över det första Van Halen-albumet med David Lee Roth som sångare på 28 år.
På den andra: De fans som håller bandets era med efterträdaren Sammy Hagar lika högt som sångarens kalufs.
Att hela karriären har varit en smutsig kamp mellan de båda frontmännen har knappast gynnat fredsprocessen. Herr Hagar har till exempel redan sågat albumets första smakprov offentligt. Allt är i sin ordning.
Själv är jag gammal nog att förstå att Van Halen givetvis ska frontas av den strulige kåtslusken David Lee Roth. Om han nu är i skick att sjunga och om det dessutom sker ungefär samtidigt som Eddie Van Halen håller sig borta från flaskan.
Och så långt har stjärnorna mirakulöst nog stått rätt. ”A different kind of truth” är ett album jag under decennier aldrig trodde skulle hända.
Tyvärr har fansen anledning att bekymra sig mer för materialet än vem som sjunger det. In i det sista hoppades jag att ”Tattoo” var albumets udda fågel som irrat sig ut för att röra runt i lägret. Nu förstår jag att det faktiskt var den enda låten som var tydlig och rak nog att presentera Van Halen igen. Det finns bättre låtar lyckligtvis, men få med uppenbar hitpotential.
Förväntningarna är kanske omöjliga att leva upp till men det största problemet med återkomsten är att musiken pågår mer än berör. Refrängerna passerar snarare än fäster.
Och det är riktigt synd för ”A different kind of truth” är väldigt långt i från en dollardesperat dikeskörning. Tvärtom har Van Halen faktiskt hittat tillbaka till bandets kärna. Det låter oväntat lekfullt.
Här finns det sköna driv som kännetecknade de första albumåren, Eddies klassiska gitarrspel är bitvis glimrande och David varvar vant melodier med sitt förförarmummel. Och kemin mellan det klassiska radarparet känns dessutom alldeles för uppriktig för att bara vara en cynisk charad.
Kanske har rotandet i arkivet, albumet bygger på demos och överblivna låtidéer från 70-talet som Eddie och David grävt fram, faktiskt också energidopat Van Halen.
Men i slutet av dagen handlar det ändå om låtar. Inte minst för ett band med runt 75 miljoner sålda album som facit.