I Håkan Hellströms anda
Publicerad 2012-02-16
Alice B - ”Alice B”
POP Termometern visar tio minus men jag hävdar det dubbla. Det västkustblåser. Jag har tryckt in hörlurarna djupt in i öronen, höjt volymen och dragit kragen ett par decimeter över öronen.
Där, på en besk februaripromenad mellan Göteborgs central och Scandinavium, hör jag Alice Botéus efterlängtade debutalbum för allra första gången. Golvas ner i snömodden.
Det är möjligt att texterna runt Avenyn, Andra långgatan, spårvagnar och Kellys slår som hårdast när man trampar omkring bland referenserna. Kanske blir Alice B:s göteborgsbreda vokaler ännu starkare.
Men mest av allt är det de dämpade skriken om utanförskap som äter sig in i kroppen. Debuten är en knuten näve i fickan. En lovsång till förlorare som ska visa alla jävlar. Som när Alice vemodigt och modigt gör upp med uppväxten i ”Kullaviks hamn”.
Vi kommer att höra mycket om Alice B det här året. Laleh lär nämnas. Framför allt kommer hon att jämföras med Hellström. Håkan hade fyllt 26 när ritade om den svenska popkartan. Alice B är 22 år. Det hinner hända mycket under de där åren mitt emellan att just ha lämnat tonåren och att vara halvägs in i vuxenlivet. Smutsen och balansgången mellan ångestvaggande och popeufori var halva ”Känn ingen sorg för mig Göteborg”.
Riktigt där är inte Alice B än. Alla låtar når inte ända fram.
Ändå får jag precis samma varma, omskakande känsla i magen. Det är en nerv väldigt få svenska debutanter besitter.