Hon gör vardagen till unik poplyrik

Joacim Forsén

Säkert! – ”Facit”

POP Hon är journalisten som blev internationell indieälskling som blev en av Sveriges mest hyllade artister som vill bli psykolog.

När Hello Saferide tog fart skulle Säkert! bli ett befriande andningshål. När det svenska projektet i stället blev en jättesuccé bytte hon fokus och språk igen. Medan fans och recensenter skrek efter mer var sångerskan inte ens övertygad om att hon skulle följa upp debuten.

Och, där andra skulle vältra sig i den nyvunna uppmärksamheten och framgångarna, helst på Söder, flyttade hon till Umeå och påbörjade en av universitetvärldens mest krävande utbildningar. Om fem år ska hon vara yrkesverskam psykolog och göra skivor om hon har lust, kanske inte alls.

Annika Norlin är motvalls käring, på uttryckets mest hjärtliga sätt. För att sångerskans ständiga strävan till något annat är den främsta anledningen till att hon växt till en av våra just nu viktigaste artister är odiskutabelt.

Men sånt förbryllar. Både fans, bransch och, inte minst, oss journalister. I senaste numret har Filter ägnat sju sidor åt att reda ut varför ”en av de senaste fem årens mest framgångsrika svenska artister vill byta jobb”. Som artist förväntas man mer än något annat vilja lyckas som just det.

Annika Norlins kärvhet och vägran att stagnera lever vidare på ”Facit”. Hon gör inte helt om, samtidigt märks skillnaderna tydligt i ännu mer utmanande textämnen, djärvare men mindre direkt låtskrivande och inte minst den betydligt mer arbetade produktionen. ”Facit” har fått ta nio månader att färdigställa i stället för tre helger. Debutens charmiga sovrumskänsla har blivit snyggt fullvuxen pop.

Uppföljaren andas dessutom betydligt större självförtroende. Om Norlin på debuten stod på tå med nävarna knutna i fickan är sångerskan nu mycket mer avslappnad. Som att hon varken vill eller behöver skrika för att höras. Att jämtländskan får skjuta igenom ännu starkare är bara ett tecken i mängden.

Men en sak är oförändrad. Norlins absolut största tillgång är hennes språk och precis som förra gången häpnar man över hur självklart hon får banala rader och slangdialoger ur vardagen att bli unik poplyrik.

Då är det lätt att blunda för att några av låtarna rent musikaliskt inte riktigt griper tag som debutens.