Hoppa till innehållAftonbladet

Dagens namn: Orvar

SHOUT OUT LOUDS

Uppdaterad 2011-03-09 | Publicerad 2010-02-26

Work (pop)

POP Det är 2010 och vi har vant oss vid att svensk popmusik är så bra att den väldigt ofta även fungerar utomlands.

Scener handlar numera mindre om geografi och mer om gemensamma idéer, och sådana sprids över världen med bredbandsuppkopplingars ständigt accelererande hastighet.

Shout Out Louds är ett band av sin tid. Ni har säkert sett dem hos både Letterman och Leno, läst om dem i NME och på Pitchfork och kanske inte ens tänkt på att de faktiskt är från Stockholm.

För även om allt började här, när demoversionen av första hiten ”Very loud” sipprade ut i slutet av 2002, insåg bandet och folket runt dem redan då att det inte längre fanns någon anledning att först bygga sig ett namn i Sverige, alla som kunde vara intresserade av kvintettens The Cure- och Neutral Milk Hotel-influerade melodier gick ju plötsligt att nå.

Det är bland annat därför som detta blott är Shout Out Louds tredje album. Och troligen därför som det heter ”Work”. För bandet har verkligen jobbat med sina skivor, hårt och enträget, hittat lyssnare över hela världen och turnerat på små skitställen varhelst på klotet som det funnits fans.

På vägen har det visserligen begåvade men åtminstone i början föga exceptionella bandet vuxit med uppgiften. ”Work” är inspelad in i Seattle av producenten Phil Ek, som även jobbat med amerikanska indiegiganter som Band Of Horses och Fleet Foxes. Den har ett luftigt sound med färre gitarrer, fler stråkar och större spänning, det är popmusik med vackert polerad yta och mörkare stråk som sipprar upp genom skarvarna efter några lyssningar.

Shout Out Louds känns i långa stycken mer som sig själva än någonsin. Det som möjligen kan bromsa den fortsatta världserövringen är en viss brist på riktigt distinkta låtar.

Där tidigare plattor bjudit på explosioner som ”100°” eller ”Tonight I have to leave it” låter ”Work” lätt lite väl... jämnsnygg.

BÄSTA SPÅR: ”Fall hard”. Gitarrer vindlar fräckt och sångaren Adam Olenius lyckas fylla en låt om misstag och motgångar med både ljus och tröst.

VISSTE DU ATT... Shout Out Louds på sina första demos kallade sig Luca Brasi, efter en av karaktärerna i ”Gudfadern”. De bytte eftersom det redan fanns ett amerikanskt band som hette så.

LYSSNA OCKSÅ PÅ: ”Kiss me kiss me kiss me” med The Cure. Den som hört förra plattans ”Tonight I have to leave it” inser att den goda Cure-sidan, den poppiga, har varit central för Shout Out Louds.

Håkan Steen

ANNONS

Följ ämnen i artikeln