Deep Purple gör klassiker på halvfart
Uppdaterad 2011-03-09 | Publicerad 2003-11-25
På omslagen till klassiska 70-talsalbum som "Fireball" och "In rock" porträtterades Deep Purple-medlemmarna som kometer eller huggna i sten likt historiska amerikanska statsmän.
Omslagen harmonierade perfekt med musiken. Det som mer än något annat gjorde Purples tunga bluesrocksound unikt ända till och med comebacken i mitten av 80-talet var Jon Lords feta hammondorgel och Ritchie Blackmores distinkta gitarrspel.
Dessa herrar var också en stor del av den visuella attraktionen med Purple. Lord som en respektingivande Gandalf i stora solglasögon bakom sina keyboards, Blackmore svartklädd, allvarlig och mystisk på högerkanten.
Både Blackmore och Lord har lämnat bandet, gruppens nya album heter "Bananas" och pryds av - några klasar bananer.
Går spårlöst förbi
När britterna nu möter nästan 7 000 fans på Hovet får vi en Ian Gillan som spankulerar runt som en fryntlig fotbollstränare i semesterskjorta och kämpar förgäves med de högsta tonerna i "Highway star".
"Lazy" och "Perfect strangers" bränner bättre, men flera av övriga gamla "måste"-låtar känns högst pliktskyldiga och det mesta från "Bananas" funkrockar sig faktiskt helt spårlöst förbi.
Om det var bättre förr? Har Ian Paice runda glasögon?
Deep Purple
Håkan Steen