Norah hade tjänat på en mindre lokal

Norah Jones bäddar ner publiken och sjunger den till sömns. Alla musiker i The Handsome Band behandlar också sina instrument som om de nattar spädbarn. Det finns några undantag men det mesta är så försiktigt och lent och tystlåtet att en kvävd hostning plötsligt liknar ett tjurbröl.

Det är helt i sin ordning. Norah Jones har ända sedan genombrottet gett ordet subtil en subtilare betydelse. Skiftningarna mellan country, soul, jazz och blues ska knappt märkas. Alla instrument ska bara fläkta lite lätt bakom Norahs röst.

När hon inte sjunger försvinner nästan Ravi Shankars dotter på scenen.

Mellansnacket är blygt, artigt och smånervöst. Det mest uppseendeväckande är en Marge Simpson-liknande imitation - Norah levererar den liknelsen själv - av Tom Waits och att hon tackar Sverige för alla goda ostburgare.

Gjord för mindre lokaler

Misstanken om att Norah Jones är uppfunnen för betydligt mindre lokaler är svår att vifta bort. Och i ärlighetens namn blir vissa nummer så viktlösa och fragmentariska att bara de främsta bänkraderna kan ha någon glädje av dem. En detalj som kanske tar udden av helheten men höjdpunkterna går inte att rubba på.

Svänger ledigt

De är flera stycken men jag tänker framför allt på Tom Waits-covern "The long way home", den övernaturligt sinnliga "Come away with me" och varma "What am I to you?".

Just där känns ishockeyhallen intimare än oskyddat sex. Det svänger så ledigt att alla kritiska ord tar semester.

Norah Jones

Markus Larsson