Uppkäftigt bra, Broder Daniel

LINKÖPING

Broder Daniel har gjort det omöjliga.

Indierock med trettioårskris som inte är det minsta pinsam.

Bara provocerande bra.

Många tycker säkert att Broder Daniel redan brunnit upp.

Att de inte har något kvar att tillföra, tillägga eller förändra.

Att de aldrig kommer att kunna betyda lika mycket som när låtarna hette "Work", "I"ll be gone" och "Whirlwind".

Enligt pop- och rockmusikens stränga regelbok går det inte att åldras med värdighet om man heter Henrik Berggren. Det utanförskap som han hittills fått symbolisera, både genom sin musik och person, får inte fylla 30. Då går all trovärdighet förlorad.

Massor av pondus

Vilket Berggren - ingen kan väl längre inbilla sig att Broder Daniel är något annat än den baskerklädda frontfigurens soloprojekt - antingen ignorerar eller är helt omedveten om.

Den fantastiska singeln "When we were winning" och hela comebackskivan "Cruel town" är därför precis lika provocerande briljanta som bandets karriär fram till och med "Broder Daniel forever".

Henrik Berggren bevisar att det visst går att prästviga Bruce Springsteens vuxna sentimentalitet med en obstinat energi som vägrar bli äldre än 18.

Han tillhör därmed varken nykläckta indiekycklingar med stjärnor under ögonen eller betydligt äldre fans som kan Bob Dylans diskografi utantill.

Genom att skapa en egen genre har hans vision om den perfekta poplåten äntligen blivit oberoende och fri.

Att sedan turnépremiären bevisar att Broder Daniel som grupp betraktat levererar konserter med den öronbedövande pondus som krävs av ett stort, brett och unikt rockband är bara en välkommen bonus.

Broder Daniel

Markus Larsson