En glimrande föreställning

helskärm

GÖTEBORG. "Man kommer nånstans ifrån, antingen så skiter man i det eller så gör man det inte", säger Tomas Andersson Wij.

Och ringar därmed förmodligen in vilka som gillar hans musik och vilka som inte gör det.

Det handlar om att kunna, och vilja, relatera.

Och kanske är det för att jag är i samma ålder, växte upp i precis samma sorts tryggt nybyggda villakvarter, som jag drabbas så omvälvande starkt av bilderna i "De gröna vagnarna", "Landet vi föddes i" eller det mesta från nya albumet "Stjärnorna i oss".

Men drabbas gör jag, när Tomas, pianisten Robert Qwarforth och gitarristen Mattias Blomdahl lyckas låta som ett betydligt större band, när nästan varje mellansnack lyckas vara långt, tänkvärt och fyndigt, när frikyrkorötterna blottas i en klacksparkig "Ovan där".

Det är en glimrande föreställning, som värmer djupt och egentligen bara svajar till i låtarna från den lite trevande debuten "Ebeneser".

Även om jag nånstans gillar att Tomas envisas med att spela dem, att han vill visa att de fortfarande betyder något.

För det är ju därifrån han kommer.

Tomas Andersson Wij

Håkan Steen